Aftonbladet – 13 oktober 1865, sida 2

digade honom. Utan att synas bemärka doktor Rogersons upprörda tillstånd, fortfor mr Gervoise inställsamt: Doktor Rogerson, vi äro grannar; låt oss visa hvarandra uppriktighet och god grannsämja. Her ni ondt om pengar? Mrs Rogerson är ömtålig, ni har stor familj, — har ni något emot att jag försträcker er t. ex. 20 pund? Åh, hvad är det? — en bagatell; inga tacksägelser. Mrs Gervoise är så sjuklig, att det gör mig ondt att säga, det ni alltid har utväg attliqvidera er skuld utan att behöfva sticka handen i er ficka.4 Doktor Rogerson stod öfverraskad, häpen, förvirrad. Han stannade; det var tydligt att han längtade att antaga, ehuru blygseln förmådde honom att afböja anbudet. Så, så!snick snack !4 afbröt mr Gervoise; 420 pund är ju en bagatell, låt oss icke tala mera om den saken. Och han vinkade med handen, liksom vänligt afvärjande ett möjligt afslag. Kort derpå slutades samtalet, doktor Rogerson tog afsked och vandrade hem, en lyckliggjord man. Vi ha aldrig sett den bostad vid dagsljus, till hvilken Gilbert en gång blef förd och der doktor och mrs Rogerson hade tillbragt sin smekmånad. Det var ett ställe, der icke mången skulle ha tyckt om att bo. Det låg i en fuktig och dimmig däld: men blommor växte rundt omkring det, och mrs Rogerson älskade det, och doktor Rogersons sju barn hade blifvit födda inom dess hvitroppade väggar, och i doktor Rogersons ögon var det ett verkligt kärlekens och skönhetens hem. Han skyndade in i ett ganska ostädadt förmak, som hvarken Gilbert eller Beatrice skulle ha kännt igen. Tolf år och sju barn hade gått illa åt sitsöfverdragen; dem de