Aftonbladet – 13 oktober 1865, sida 2

ett eller annat hedrande undantag, förtryckets lydiga verktyg eller likgiltiga åskådare deraf. Utan att iulåta sig i nägra kasuistiska undersökningar om motståndets loflighet eller icke-loflighet, beslöt han att söka hjelpen der den i alla tider varit ait finna: i folkets eget bröst och i dess kraftiga arm. På hans kallelse reste det sig som en man i alla landsändar, valde honom till sin hötvitsman, ryckte emot de utlindska fogdarnes borgar, nedref dem eller besatte dem för egen räkning, jagade främlingarne ur landet och var så äter herre i eget hus. Det var en rörelse, hvars hke i storartadt lugn och majestät få andra länder, om något, ha att uppvisa: hela härar af väpnad allmoge tågande genom landet i alla riktningar, utan att någon enda oordning förspordes, utan att, som krönikan säger, ens så mycket som en hönas värde röfvades från någon. Sådant var endast möjligt genom den till entusiasm gränsande vördnad, hvarmed hela denna massa lydde en enda ordnande, kraftig ande, för hvilken den gladt gick i döden. Vilja vi söka ett motstycke till förhällandet emellan Engelbrekt och hans bondehär, finna vi det endast i den hängifvenhet, hvarmed vår tids italienare följde Neapels och Siciliens befriare. Att en minnesstod nu rests åt en sådan man är sannerligen ej för tidigt. Det skulle ej heller skett nv, om ej nitet och den patriotiska värmen hos den man, somi ettinspireradtskaldestycke besjungit den store folkbefriaren, erinrat nationen om dess skyldighet. En subskription öppnades af honom och några andra ansedda män, den fylldes snart med namn af alla samhällsklasser och vilkor, och resultatet är den staty, som nu i morgon på Stora torget i Örebro kommer att aftäckas i närvaro af konungen, representanter af armen och de frivilliga skarpskyttekårerna, af provinsens och stadens invåsare i massor och säkerligen äfven af ett stort antal riksdagsmän. Att den fått sin plats i Örebro är rätt och billigt, om än hufvudstaden skulle känt sig stolt öfver att ha fått dermed pryda en at sina offentliga platser. Den stär der mellan det gamla grå medeltidsfästet, der Engelbrekt var borgherre, och kyrkan som i sina grafhvalf gömmer hans ben och från hvars torn man skådar ut öfver Hjelmaren, der den lilla holmen ligger, som var vittne till det blodiga dådet natten till den 27 April 1436. Vi tillägga blott några ord. Händelsen gör att denna minnesfest öfver en af fä derneslandets största mår nära nog sammoan:iräffar med öppnandet af en riksdag, af hvilken landet väntar lösningen af sin stora fråga. Vi föreställa oss och hoppas, och landet gör det med oss, att det lilliga intryck af ståndssplitets följder samt ar hög mecborgerlig sjelfuppoffrimg som denna min nesfest ej skall kunna förfela att väcka, skall af landets lagstiftare medföras till riksmötet och der verka att fäderneslåndets bästa, ej ståndsintressen, blifva dervid bestämmande. Det vore att handla i Engelbrekts anda och det skönaste sättet att fira hans minne.