Aftonbladet – 13 oktober 1865, sida 2

SUP AIVIIHEN LYTOIDITL VISE BDLUUSEUT UTI SEUdIT förfäradt vek tillbaka. Engelbrekt Engelbrektsson var den mannens namn — ett namn som ännu efter sekler har en underbar makt att lifva och elda, och det är honom och hans minne som morgondagens fest gäller. Att ge en skildring eller ens en hastig skizz af Engelbrekts lif är här ej stället. Det vore också öfverflödigt. Hvarenda skolgosse känner alla de detaljer deraf som den tidens magra krönikor bevarat ät oss. Hans historia är i sjelfva verket innesluten inom den tränga ramen af några få år. Hvad som ligger derförut, omfattande hela hans ungdom och största delen af hans mannaär, höljes af ett dunkel som forskningen väl aldrig skall kunna genomtränga. Och dock, hur gerna skulle vi ej vilja lyfta, om också blott en flik af den slöja som döljer den stilla utvecklingen ef ett sådant lif. Det är, som sagdt, oss förnekadt. Engelbrekts historia är och blir ett jättefragment, hvars förlorade delar äfven skaldens högsta inspiration endast svagt skall kunna ersätta. Vi måste nöja oss med det lilla vi ega. Men detta lilla, hur ofantligt mycket tr det ej! Det är ett förråd af historia, hvarpå ett folk skulle kunna lefva sekler igenom. Och svenska folket har äfven lefvat derpå. Väcktaf Engelbrekt till medvetande af sin rätt och sin kraft, har det alltjemnt ur dessa få års underbara, nästan sagolika historia hemtat kärna och nerv åt sin karakter, riktning och färg åt hela sitt föreställningssätt, exempel i tider af nöd och betryck. Om det, när vi första gången gjorde bekantskap med fäderneslandets häfder, var någonting deri som mer än allt annat slog an på oss, var det de blad som berätta om Engelbrekt. Den enkla storheten i hans karakter, hans lugna besinningsfulla kraft, hans frihet från alla sjelfvieka bevekelsegrunder, hans beslutsamma uppträdande mot ståndssplitet, som redan då stack upp bufvudet, och alunden, som ville förstöra hans verk, samt slutligen den höga sjelfförsakelse hvarmed han, ännu i full besittning af makten, frivilligt nedlägger den, ej mindre än hans tragiska slut — allt rörde oss mäktigt och djupt och fyllde oss med beundran och hängitvenhet. Det är sällan det händer att föremålet för ynglingens entusiasm håller profvet inför mannaårens lugna granskning. Men Engelbrekts saga vet eji detta fall af någon förändring. Det intryck hon lemnar blir endast med åren djupare, ju mera vi söka göra oss förtrogna med medborgarens pligter i ett fritt samhälle. Han är på ea gång vår Hampden och vår Washington, et har funnits personer, äfven på denna sidan Uralbergen, som på fullt allvar drifvit den satsen, att ett folk ej under några omständigheter eger rätt att resa sig upp emot en despotisk styrelse. En regent må begå aldrig så många olagligheter, må tilllåta sig aldrig så många grymheter, må vara en Nero eller en Caligula, det var folkets pligt att tigande böja nacken under oket. Det var, med ett ord, slafveriet ordentligt satt i system. En sådan rättsoch samhällelära, predikad från katedrarnpe och predikstolarne, skulle naturligtvis vara despotismen en ljuflig lukt, och despotismen har heller aldrig mera florerat än under de tiderna. I vårt land ha dock dessa lärar aldrig slagit rot. Folket har från hedenhös bevarat sin rätt att framföra sina besvär öfver lidet förtryck och, om det ej hjelpte, fördrifva en öfvermodig och vrångsinnad regent och gifva sig en ny styrelse. Så gjorde det på Mu.a ting, så gjorde det under Engelbrekt och Gustaf Wasa och så gjorde det äfven 1809. Det är dock en allvarsam sak att kasta öfverända en bestående styrelse, enutväg som endast stor nöd och saknaden afalla andra band på tyranniet kunna rättfärdiga. I denna ställning befann sig dock Sverge på Engelbrekts tid. Öfver landet regerade som unionskung den halfförryckte Erik af Pommern, en man utan allt intresse för de länders väl, hvars styrelse den statskloka Margaretha lemnat honom i art. Liksom Gustaf IV Adolf, beherrskades han blott af en enda id, den att lägga under sig Holstein. För detta ändamål låg han i oupphörliga krig, men de fordrade pengar, och pengarne måste, som vanligt, tagas från folket. I Sverge skedde detta genom ett utressningssystem, hvars like i grymhet sälan varit sedt. Svenska bonden, van att röra sig fri, kände dubbelt okets tyngd och nesa. Engelbrekt, som lefde midt ibland allmogen och delade alla dess känslor, måhända äfven dess lidanden, beslöt då att åtaga sig dess sak. På gammalt svenskt vis gick han direkte till kungen och begärde hofsamt besvärens afhjelpande. Löften gåfvos, men höllos ej. lan reste för andra gången till Köpenhamn, men öfvermodet hade nu så stigit. hos tyrannen, att han onådigt afvisades. Hvarskulle han nu söka hjelp åt de förtryckta? Hos rådet och de höga herrarne ? Men de voro alla, med REA öl RT ÅK lasgade harem — Pan att ernas hemärka