Aftonbladet – 10 oktober 1865, sida 3

sten Almqvists, eller att den beskattade jorden skull utgifva ersättning till den privilegierade, mot det att denna åtager sig lika onera med den förra. Men då pro sten Almqvist föreslår utfärdande af statspapper för detta ändamål, vill hr Sahlström att staten skall förskjuta en kontant ersättning åt den privilegierade jorden, hvilken då genast börjar erlägga de skatter, som böra af henne betalas etter en uträkving, som skulle af landshöfdingarne vara till nästpäföljande riksdag uppgjord, ötver det belopp hvarje hemman skall betala mer eller mindre än förut, för att lika summa må till statsverket inflyta och all jord hka beskattas i förhållande till sin godhet. Hvad som af den sålunda, mot erhällen ersättning, beskattade jorden erlägges under de första tio åren auvändes till den fortgående ersättningsoperationen, hvartill tillgångarne sålunda alltjemt ökas. Den nu onererade jorden skulle ej förr än efter 20 är njuta minskningen till godo, utan oafbrutet erlägga de gamla skatterna, som för de sista tio åren äfvenledes skulle användas till operationen. Denna plan erkändes vara sinnrikt nttänkt enär ingen synnerligt kostsam eller ull vidlyftiga och möjligen svindlande statspappersutgifningar ledande finansoperation på en gång dervid ifrägnkomme; men reformens anhängare framhöllo såsom ett el i hr Sahlströms förslag, att det ginge ut på en obegränsad framtid, emedan det icke gjorde operationen allmän, utan ville liksom törsöka med ett län i sender, hvarigenom kunde inträffa att skattejemkningen möjligen icke på ett sekel blefve verkställd i de län, till hvilka ordningen sist komme. Dessutom anmärktes, såväl mot detta som mot prosten Almqvists förslag, dels den halfheten och ofullständigheten, att grundskatterna blott fördelades, icke lättades, hvilket dock vore det stora problemet, och dels att en jemn och billig fördelning möjligen komme till stånd mellar hemmanen i samma ort, men alldeles icke mellan orterna. Men det vore just mellan dem, som orättvisan är skriande, och någon rättelse häruti kunde aldrig vinnas utan att grundskatterna alfskuffis i sin nuvarande form. Orättvisan blefve evig, i stället för att, om den Björnstjerneka eller Westerstrandska planen antoges, en stor orättvisa skulle ske blott en gång till, oem ligen vid sjelfva uppgörelsen. Bort med gruudskalterna ! var dessa reformvänners n; må man fördubbla, flerdubbla eganderättsafgiften, — den blir icke orättvis, om taxeringen någorlunda klokt och samvetsgrannt verkställes. Må grundskatten ersättas af en sädan ökad eganderättsufgitt, dock aldrig till samma förtryckande belopp! Den knapphändighet, ja oginhet, hvarmed de nu omförmälda motionerna behandlades at riksdagens muajorit t, hafva vii rea artikeln visat. Det var för dyrt att tillsätta ett särskildt utskott — den enda möjliga utvägen att låta en grundlig behandling komma dem till godo; det var för dyrt att tillsätta en komit — den enda möjliga utvägen att ffrågan igrund utredd. Men ordandet om kostnaden var naturligtvis blott ett svepskäl; detvaur saken som man ej ville; man tyckte att det var bra som det var: folkrepresentationen fann, att det af otter ulldeles nedtryckta folket gerna kunde vara nediryckt. Vid motionernas remiss anlitaves, i synnerhet på riddarhuset, de mest otroliga sofismer och svängningar för att bev:sa, att en lätnad i skatterna var obehöflig, skadlig och omöjlig, att allt är rättvist, till och med nyttigt så som det är. Äsven i presteståndet hade reformen högst få anhängare; de tyckas, utom nuturligtvis motionren, prosten Almqvist, ha utgjorts af professor Fries och biskop Agardh. Den sistnämnde uwade öppet, att d.n onererade jordens klagan är eu 7rättmätg Kslagun?, och han tramkastade derjemte den tänkvärda satsen, att om man icke i tid afhj.lper det förtryckande igrundskatterna, så blir iörr eller sednure följden den, att de kastas in på bevillmugen. Då den fråga, vi i dessa uppsatser behandlat, först af oss vidrördes, uppträdde en författare i det officiella bladet och till: vitade oss bland annat att ha i de svartaste färger afmålat tillståndet hos oss, utan minsta tecken till bevis?, och att ha uppträdt 7i en fråga, som vi uppenbart icke egnat det ringaste studium utom i valet af balstora ord?. Hade det endast gällt vår egen ringa person, så skulle vi lugnt ha tagit dessa utfall såsom behå len gålva, ty den som något lefvat med i den publicistiska verlden har få t lära sig att ej vara alltjr ömtå.ig; men tå den vfficiella författar.ns ord borde antagas ega den vigt, att de möjligen kunde förleda mängen läsare till att anse våra s tser för obevisliga, så ansägo vi för en skyldighet att, med ledning af de materiaher som kunde fås, egna saken en närmare belysving. Detta är hvad vi nu efter förmåga sökt åstadkomma, och allmänheten är nu i tilltälle att bedöma huruvida vi öfverskattat de bördor, som hvila förqväfvande på den svenska jorden. Vi skulle kunna stanna här; men af den argumentation, som vid den Westerstrandska motionens remitterande till utskott framkom på riddarhuset, skola vi dock, innan vi lemna detta ämne, i en följaude och sista artikel förevisa ännu några prof. kn frn mana fam dallas