Aftonbladet – 7 oktober 1865, sida 3

är det starkaste bevis på, att handelsvågen i slikt fall slär genast tillbaka. Köpmannen har inga andra pengar att utskeppa än dem han fått i utbyte med tillverkaren. Det är denne som lockat penningen in och som för sina behof eller beqvämligheter återlemnat till köpmannen så mycket deraf, han kunnat och velat umbåra, men ej mer. Det som utföres är ett öfver skott, men ingalunda näringarnes rörelsekapital. Hela rikets näringsflock äro en för alla derför fullkomligt ansvarige. Svenska handelsbalansen har merendels sett föga gynnsam ut. (Här granskas tiden 1740—1750, som visar en undervigt af 9,581,318 dal. silfvermynt, hvarefter Liljenheim fortfar): Vill man examinera handelsbalanserna de följande åren, så skall på lika sätt hvart decennium sluta sig med undervigt intill närvarande stund. Men hvad blir slutsatsen? Jemför 1740 med 1750, 1760, 1770 och 1780-talet, se skilnaden i rörelsen, i hvarenda näringsgren; den borde ju varit i ständigt aftagande? Hvadan kommer då det, att rörelsen tvärtom varit i ett ständigt tillväxande, och det under en tid, då landet varit betungadt med en oformlig utrikes statsskuld, och det, som än mer är, då hvar enskild sträckt sitt lefnadssätt ojemförligt utöfver hvad det förut varit? Å —r