Aftonbladet – 7 oktober 1865, sida 3

Hamdelsbalansen. För 55 år sedan otgafs i Upsala en bok, inder titeln: Afhandlingar om jordbruk ch slöjdnärimgar, städer och stadsmanna rörelse, penmingar och handelsbalans, af framl. kammarrädet D. Liljenheim?, hvilka uppsatser hade blifvit funna i den då redan länge döde författarens papper. Under det den gamla handelsbalansen ännu hos oss här och der spökar, kan det vara intressant alt se, hur saken betraktades af en gammal embetsman och statsekonom från förra seklet. Vi anföra derför här några utdrag ur Liljenheims framställning: Den bekante Hume omtalar, hur Swift i sin tid upprättade en handelsbalans öfver Irland, hvari han tydligt visade, hur handelsvågen Jumde utät; i hvad betydlig mån varuinförseln förhöll sig mot utförseln: hur följaktligen wm stor delaf införskrifnincarna mäste betalas med reda pengar. Efter denna kalkyl skulle inom 20 är i Irland ej fiunas ett halföre qvar. Emellertid försäkrar Hume mnga år derefter, att i Irland ej saknats pengar och att penningstocken snarare ökats än aftagit, liksom invänarne tillväxt i välmåga. Grunderna för handelsbalansen synas så alldeles opälitliga, att de ej i någon del kunna vara att bygga på. Anteckningarne trän tullarne kunna ej anses för fullständiga, de rätta priserna äro okända och sig gonska olika, och sjelfva erfarenheten talar häremot ölver allt på lika sätt, som Hume berättar om Irland. Skulle en handelsbalans kunna antagas, om ej för fullkomlig, dock något mer upp: tysande och sann, borde den grundas på uppgifter, samlade ur hvarenda bandelsbok i hela riket och ändock med mycken urskiljning granskas. Men som dessa underrättelser äro otillgängliga, så kan det största snille, med de vidsträcktaste kunskaper och den stirkaste forskningsgåfva, eldrig bli en säker borgen för riktigheten deraf. Men hvad man likväl tycks med säkerhet kunna sluta härom är, att om en slik handelsbalans visar i sitt hela en undervigt i handeln, så är den ostridigt falsk, ty den är då stridande mot naturen af all rörelse och handel, som aldrig har sin varelse utan af en inbördes vinst. Om till em stat all verldens varor inkommo, så kunede ju deraf aldrig merföryttras, än invånarme med sina varor eller för varor förvärfvade pengar kunde och ville betala. Man må eej misstaga sig på en eller anI nan enskild handlandes eller, om så beha-Igas, hela handelskårens kredit, en de kunna Isträcka längre än tillgångarne:; den utgör licke states undervigt, fast snarare händer. att, i brist utaf afsättning i staten på deras I krediterade varor, de gå förlorade, och dette