Aftonbladet – 7 oktober 1865, sida 3

för svenska folilket! Men om t. ex., såsom fallet är just nu, två af pastoraterna äro vakanta, och om derjemte skulle bära så till, att två elller tre af pastorerna äro af sjukdom eller annan anledning hindrade att uppträda som riksdagsmän eller ens som valmän, huru ser saken då ut? Jo, Stockholms stads konsistorium utgöres då för tillfället af 2 — säger två — personer, som mäste sammanträda för att välja riksdagsmän och — märk väl — de måste välja inom sig, d.v.s. utnämna sig sjelfva till svenska folkets representanter! Det lär icke kunna förnekas, att en sådan kasus, son den här förutsatta, lätteligen kan inträfa. Men låt oss taga saken såsom den nu veterligen befinnes, om den befinner sig i bästa tänkbara skick, d. v. 8. att !em eller sex finnas, som verkligen äro valföre: det blir i alla fall en löjlighet att tala om ett val, då det ju icke gerna kan bli fråga om mnnat än en liten vänlig kotteriuppgörelse? Sä står det i sjelfva verket till med vår ståndlsrepresentation, som af nägra förmenas repreesentera åtminstone landets fyra vigtigaste: intressen: icke ens ståndens opinioner och önskningar äro representerade, än mindre: nationens. Men nästan ännu befängdare saker äro tänkbara och Ihalva verkligen skett. Konsistorium hade en gång att välja en revisor till statsrevisiconen, och det befanns, att pluraliteten af konsistorii ledamöter bestod af fullmäktige, d. v. s. sådana, hvilkas åtgärder skulle revideras. Desse måste således utse sina egna granskare, och tänkbart är, att de en annan gång nödgas rent af granska sig sjelfva. Ty om de tjenstbara ledamöterna vore t. ex. sex, och a!la sex vore fullmäktige, så måste fullmäktige välja en bland sig sjelfva att granska fullmäktiges åtvärder. Funnes sju, så vore en sjelfskrifven revisar, och det vore ett däligt skämt att tala om ett ?val. Med ett ord: hur man vänder det, så är Stockholms konsistorium ett ganska underligt valkollegium — mycket konstigt säsom kräftor och väderqvarnar?, enl gt en lärd professors yttrande för långt tillbaka. Slika galenskaper lämpa sig visserligen i och tör sig icke till skämt, men mär galenskaperna bli stora som små hus?,, så sluta de vanligen med att äcka åtlöje i stället ir förargelse, och tånd tyckas, mel alla sina orimliga bihang och jöljder, verk!e:a vara mogna ait falla för äillöjet, om de än hållit länge ut mot den na indignationer. En insändare i Altosbladet ifrade för ett par dagar sedan mot det handlösa sätt, hvarpå ofverfibuningar irån fräösmande språk tli svenska ola göras, och detia är ett kapitel, som samerligen kunde förtjena att fortsättas. anmärkusingarne denna gång räkat gälla en tidning, som gtmenligen, ätven i fråga om språkriktighet, med skäl räknas till det bästa af vär publicistiska liuteratur, är en tillfällighet, som ingen rår för. S.lig J. P. Theorell utgal på sin tid ett lexicon amtibarbarum?, hvari han samvetsgrannt uppsökte och gisslade de mest gävgse barbariismerna isynnerhet inom tidnivgsverlden, och detta visserligen föga tacksamma arbete skulle säkerligen ätven nu, om det äåterujpptoges, lemna rika skördar och kanske så småningom kunna utrota vissa ordställningar, svåra nog, äfven om de sällan kunna fulllt mäta sig med följande, som man för ett elller annat år sedan fann i en Stockholmstidming: I dag har obduktion verkställs å öfverstinnan S:s döda kropp, misstänkt för att hafva blifvit mördad i afsigt att stjäla?. Eget nog, att skrif ställaren endast misstänkte? den stackars gumman för det stygga dälet, att han icke rent af anklagade henne derför? Kanske kunde det ock vara skäl alt, när artiklar återgifvas ur utländska tidningar, öfversättaren ginge förbi det han ej sjelf förstår, ty neppeligen blir detta då förstädt af den stora läsande publiken. Så t. ex., för alt taga ett nära liggande prof, orrdades i en gårdagens tidning om samma fförderfliga lära, som för mer än trettio år sedan alstrade nullifikationen?. Visste öfversätittaren hvad med det sista ordet menas, sså hade han väl bort upplysa sina läsare deerom; nu är det fara värdt, att de finna siig deraf föga uppbygda, men möjligen förartgade :ch förvirrade. Expertus novi. Måhända skall någon kasta tillbaka samma anmärkning mot bruket af latinska citationer — och möjligen har han rätt derul. Hösten har ändtligen kommit, dock ännu i en temligen blid gestalt. Angsluparne föra ännu talrika passagerare ut till Djurgården, men dessa hamna numera för det mesta på Blå Porten eller Hasselbacken; Bellman får lendsst skåda en och annan enstaka vandrare, och öfvergitven står Frisens park, denna vänliga fristad, dit det äkta, det friska, glada folklifveet, Vik en förföljd indianstam, dragit sig unddan för den påträngande förnäma stelheteen. . Hamdelsbalansen. ra. Ke