Aftonbladet – 7 oktober 1865, sida 2

afton i skogen är ett vackert skådespel, när aftonrodnaden sprider sitt röda guld öfver gångstigarne och de åldriga trädstammarne och belyser den sammetsmjuka mossan eller gifver en lenare skiftmug åt de nedra grenarnes unga grönska; och aldrig hade skogen synts Beatrice skönare än i afton. Hon väntade på Gilbert, och hon ville icke tänka på att hon väntade för att taga :fsked af honom. Den närvarande glädjen bannlyste den stundande sorgen, ehuru blott några få minuter skilde dem åt. Ännu blott en liten stund och ban skulle k. mma, och hon kunde icke tänka på någonting annat. Platsen, timman och hans väntade ankomst, allt förenade sig at göra hennes hjerta vekt stämdt. En krets af träd omgaf henne. Vid slutet af en lång, oafbruten all såg hon Carnoosie glödande i solnedgången, och slu tet af en annan visade henne ett blånande aflägset fjerran. Gruppvis i gräset växte vilda violer och skogsanemoner, dalens ljufva liljor. Deras doft uppsteg nästan öfverväldigande, dock icke för Beatrice. Hon älskade skogen med egandets kärlek, ty den plats, der hon satt, var hennes egen, och on kände hvartenda ett af dessa högväxia träd lika väl som hon kände äppelträden i fruktträdgården eller törnrosbuskarne i blomsterträdgården. Omsider ljödo steg i den tysta skogen. Beatrice reste sig upp med klappande l.jerta; ännu ett par sekunder och Gilbert stod tframför henne. Ack så snällt, Beatrice! ropade han, skyndande mot henne med strålande ögon. Det hade varit bättre ati icke återse henne, och han visste det; men det var så ljuft att se henne, så att han glömde att det icke var klokt. Beatrice såg på honom med en bedröfvad blick.