Aftonbladet – 3 oktober 1865, sida 3

att bestämma regeringens hållning gentemot det nya riket. Lika vänlig är hans hållning emot England. Utan att akta på den bittra stämning, som inom landet råder mot den engelska regeringen och adeln, vägrar han icke blott allt understöd åt det irländska upprorspartiet Fenians, utan har itill och med lemnat den engelska polisen underrättelser om deras görande och låttande i Nordamerika. Han försmår sålunda tillfället att häm as pi England genom att idraga det allvarliga förlägenheter. Icke mindre oberoende visar han sig i fråga om partiernas önskningar i afseende på unionens inre förhållanden. De båda stora partierna, demokrater och republikanare, ha i hvarje enskild stat hållit en mängd möten och der bestämdt sina partisyften. Begge lofva de presidenten ett vilkorligt stöd, och gilla under vissa förhållanden hans system för sydstaternas återförande under unionen. Demokraterna motsätta sig endast negrernas rösträtt och fordra genast krigsrätternas upphäfvande samt återgifvandet af söderns fulla rättigheter. Republikanerna å sin sida vilja deremot att negrerna skola få rösträtt och att de upp: roriskes ledare skola uteslutas derifrän. Medan partierna sålunda gitva sina olika åsigter tillkänna, går presidenten deremot lugnt sin egen väg på den en gång betradda banan. Han vill icke gifva en allmän amnesti, men fortfar att skänka många enskilda nåd. Soldater benådas gerna; deremot ger Johnson icke gerna nåd åt civila embetsmän, som sutto hemma, eller ät prester, ?som upphetsat folk mot : nionen. Af mera framstående män är endast f. d. guvernören Brown i Georgia bland de benådades antal. Alexånder Stephens, söderns vice-president, och senatorn Hunter tros bli benådade med landsförvisning, och en sådan nåd torde flera generaler komma att söka. För Jeffersom Davis benådning ha kommit adresser från flera tusen fruntimmer i sydstaterna, och rågra tro att äfven han skall bli landsförvist; andra deremot tro fortfarande på att han skall bli dömd. Samtidigt fortsätter regeringen sina ansträngningar för att bringa tillståndet i dern tillbaka till de gamja ala rhållandens, förbudet not försäljningen af krigskontraband är upph de af generalerna gjorda inskrönkvingarne i bomullsutförseln, ör att visa att bomullen icke tillhörde söderns regering. Handelsfriheten är säledes återwpprättad och direkt utförsel börjad från Södern till Europa, äfvensom stora upplag förts på mark naden i Newyork. Hondeln skall ännu mera blomstra upp, då jernvägarne blifvit satta istånd igen. Flera plantageegere i Södern ha rest till Norden för att skuffa penningar till dylika arbeten, försäkrande att det finnes betydliga bomullsupplag på en mängd ställen i Södern. Presidenten har älven förklarat, att han ämnar draga trupperna från Södern, allteftersom den lagliga ordningen befästas, endast med undantag af de fasta garnisonerva. Stämningen i Södern har äfven undergått en icke ringa förändring. Visserligen hyser rhan icke någon välvilja för Norden i och för sig, men deremot förklaras allmänt, såväl i tidnibgarne som vid offentliga möten, att man vill vara unionen trogen, att man afstär från den fordna läran om rätt till utträdande, att man underkastar sig krigets afgörande ar slafveriets öde, och att man aldrig mera vill börja krig, emedan det nuvarande har totalt ruinerat Södern. Ja, man önskar till och med draga till Södern nordstatskapitalister och invandrare från Norden, för att brivga landet på fötter igen. Flera af Söderns framstående män ha också yttrat sig fullkomligt fredligt, såsom: Lee, som öfvertagit en post såsom president för en högre skola i Virginien; Johnston, som skall vara jernvägsdirektör, och general Martin i Mississippi, som i etatens lagstiftande församling förklarat, att han fört kriget mot unionen med sorg i hjertat och endast af trohet mot fädernesiaten.