Aftonbladet – 30 september 1865, sida 2

milda vestanvinden blåste Beatrice rakt i ansigtet och blåste håret bort från hennes glödande kinder, men afkylde icke deras teberbrund. Hennes blod var ungt och varmt, och det behötdes icke myckåt tör att få det i svallning. Den onaturliga enslighet, i hvilken hennes ungdom hade förflutit, kunde icke tysta ett lifligt och eldigt hjerta. Antonys passion hade ömsom roat och retat henne. Den var barnslig och slafvisk och hvarken förädlade gilvaren eller lände mottagaren till ära; men så kunde icke den qvinna känna, som Gilbert älskade. Hon var måhända icke i stånd att besvara hans känslor, men hon kunde icke tänka lågt hvarken om kärleken eller älskaren. Nej, det är inte möjligt, tänkte Beatrice, i det hon plötsligt stannade i allen; Gilbert är för kall, för lugn, för mycket herre öfver sig sjelf för att någonsin älska en qvinna. Hans far skulle nog gerna se att han blefve egare af Carnoosie, men han skall inte finna en medbrottsling i en så stolt och ädel natur som Gilberts. Just som Beatrice hann till denna slutsats, kom Gilbert fram från skuggan af träden och stod framför henne. Beatrice gaf honom en öfverrsskad, men dock forskande blick, men det fanns ingenting af en älskares ifriga glädje i hans ansigte, då han blef h-pne varse. Det är inte möjligt, tänkte hon; Coch likväl, om så verkligen vore! Gilbert gjorde en hvardaglig anmärkning om morgonens skörhet, som väckte henne till tanke på sitt hemliga syfte. Vi ha alla något af despoten och tyrannen uti oss, och vi önska alla att lära känna buru långt vår förmåga att plågaeller lyckliggöra möjligen kan sträcka sig. Beatrice var af naturen född fill envålisherrskarg.