Aftonbladet – 30 september 1865, sida 2

som missionssällskapet slösar med på främingar, skulle man snart märka, att någoning onaturligt forceradt, någonting osannt mäste vidlåda hela saken, om nian en stund jakttager det sätt, hvarpå vederbörande uppI träda både inbördes mot hvarandra och utåt I sitt xmgänge med dem, som icke gripits af samma svindel. Man skulle lätteligen kunna formulera deras innersta, om också i allmänhet dolda öfvertygelse med dogmen: ?uianför missionen ingen frälsning?. Först uppställer man satsen, att vär tids hufvuduppgift är missjonen?, och derefter läres det såsom en pligt, som äligger hvarje kristen, att verka ir evangelii spridning bland hedningarne?. Men ej nog härmed; detta missionsarbete måste ske genom den officiella norska missionsföreningen om det skall duga. När t. ex. en zulugosse öfvergilver den norska missionen och ingår i skola hos en anglikansk biskop. är detta ?en öfverhöfvan bedröflig underrättelse?, och när något af de mänga små sällskaperna i landet icke är belåtet med hulvudstyrelsens förfarande och derför skickar sina gålvor till någon utländsk mission, erhåller det följande päfliva bulla: Man må icke tro, att det är likgiltigt, om man skickar sina bidrag till andra missionssällskaper: i det ögoublick man gör detta för att icke vara med i det norska sällskapet, hvartill man dock egentligen hör, blir gäfvan en sphtets oc icke en enighetens gåfva; den skiljer sig då lika mycket från den rätta missionens gäåfrva som den rikes gåfvor från enkans skärf i tempelkistan.? Men inom d nna krets är ockrå all dygd och ful!komlighet samlad i så stor rikedom, att det mera tyckes passen sig för en ecclesia triumpbans än för en ecclesia militans. Alla deltagare i onsverket I komplimentera hvarandra me ymnigaste öfverhopande af s pred:kater som älskelig, nitisk, oskrymtad gudsfruktan, prydd medkr domens jordiska konungasmycke: ödmjukhet och saktmodighet? o. s. v liid räder den broderligaste samdrägt? mellan dem, och allting behandlas i kävligt, ömsesidigt meddelande?. De äro deriöre också, isynnerhet missionärerna, föremål för en egen gudomlig omsorg, hvilken vid alla tillfällen påpekas. Känner missionären några febersymptomer, som likväl gå öfver, är det herren, som lät det aflöpa med en vanlig förkylning?; är det brist på lifsmedel, och en zulu dä kommer till stationen med litet spanmål eller mjölk, är det åter herren, som rikligt sörjer för de sina?. För öfrigt ha missionsmenniskorna en egen makt att genom sina böner få någonting genomdrifvet; en gång, då n zuluflicka befinner sig i något slgs nöd — jsg minns nu icke hvilken — skrifver missionären hem till hufvudstyrelsen: Denna stackars flicka lägges er härmed på hjertat till speciel förbön af den enskilde i enrum och af flera församlade gemensamt; här behöfves speciel törbön, om I och vi skola få sp ciel uppfyllelse.? Det mest betecknande exemplet på den anda, som genomgår den norska zulumissionen, var det besclut, man i fjol på en allmän generalsammankomst i Bergen fattade, att icke assurera ett missionsfartyg, som sällskapet hade byggt för resor meilan Norge och Zulutandet. Tyvärr offentliggjordes icke någon fullständig redogörelse för de yttranden och argumenter, som föranledde detta beslut; men sjelfva den missionsvänliga Lutherske Kirketic af, att de voro af den beskuftenhet, att 7de fingo utseende af, att tron här kunde åstadkomma en ekonomisk vinst, i det man för sin eller Iskapets tros skull kunde bespara 1500 spälr årligen?. Jag skulle kunna fortsätta i oändlighet att anföra dylika karak ska bevis på, med huru mycken rätt jag kallat hela missionsväsendet en storartad svindel; men ehuru man måste medgilva att det finns metod i denna galenskap, är den dock nåAmant tnättanda att Aardan fålla I oansran