Aftonbladet – 30 september 1865, sida 2

diga, sjelfkallade apostlarne, hvilken kom: in i ett värdhus, der ett muntert sällskap: var samladt. Han började hålla en predi-; kan för dem, och då han icke på något sätt kunde törmäs att sluta, aflopp saken så, att han fick stryk och blef kastad på dörren. När sedermera en bekant frågade honom, huru han också kunnat falla på den tanken att predika tör de halfrusiga menniskorn2, svarade han: Det står skrifvet, att du skall predika ordet både i tid och otid.? Det måste förmodligen vara i kraft af ett analogt resonemang som man fortfar att predika ?i otid? för zulukaffrerna, hvilka det otvifvelaktigt är tusen gånger svårare alt förmå inse sanningen än den värsta skara fyllbultar. Jag nämnde nyss de starka och fnllt beloger af a talrika landsmän i Amerika, hvilkas församlingar år ut och år in mäste sakna all andlig omvårdnad, under det man utskickar hela skeppsladdningar med oordinerade och ordinerade predikanter med hustrur och barn och full utrustning till Alrika. Det är eget att se, hvilka volter vära heligas dialektik kan göra, alltefter som frågan är om Amerika eller Zulnlandet. Gäller det att afhjelpa den stora andliga nöden bland vära la dsmän på det förstnämnda stället, då heter det, att ?vår kyrka icke har ett sådant öfverflöd på omvända och skickliga kandidater, att hon har synnerligen många af det slaget att afstå, och landets kyrka har det första anspråket? (Norsk Kirketidepde). Ar fråga deremot om missionen, då har man de förunderligaste argumenter till hands. Ar det kandidater, som vandra ut såsom missionärer?, heter det då, ?måste vi glädja oss derötver; ty der behöfvas just de bästa krafterna, och här hemma skola de icke synnerligep mycket saknas. Vi veta dock nogsamt, huru det kommer sig till, att de bästa krafterna ej alltid fortast komma att användas, ty det är sällan duglighet, utan som oftast helt andra bevekelsegrunder, som äro rådande vid tillsättning af prestembeten ; samt att många nitiska män måste i en annan ställning framsläpa de år, som bäst kunde användas i Herrans tj-nst. Och är det en duglig prest, som vaudrar ut såsom missionär, skall hans plats hemma måhända lättare, fyllas, så att han skall bättre kunna undvaras hemma än bland hedningarne.? Detta är, såsom man ser, en argumentation, som kan bevi a en sak och derpå raka motsatsen, lika lätt som salig Erasmus Montanus först bevisade för mor Nille, att hon var en sten och derefter att hon var en menniska. Man behöfver icke en gång gå utom Norges egna giänser för att finna distrikter, som kunde erbjuda en lika lämplig verkningskrets för vår nitiska omsorg om våra medmenniskors andliga välfärd som Zuluiandet. I medeltal komma i Norge 3000 menniskor och en areal af mer än 10 geografiska qvadratmil på hvarje andligt embete, ja i den nordligaste delen af landet är förhållandet ännn sämre. Tromesö stift har 132,000 inbyggare, fördelade på 2000 geogr. qvadratmil och till dessas betjenande 63 prester, det vill säledes säga 32 qvadratmil med 2100 menniskor på hvarje prest. Och detta förhällande skulle vara så tilltredsställande, att men har råd att taga hand om främlingar, öfvergifva sin egen församling? och försumma omsorgep om sina egna. Jag vill icke tala om de halltvilda fjellfinnarne eller tatarne, hviika onekligen ull en stor del blitvit lika oberörda af kristendomen som sjelfva zulukaffreria; men huru mycket godt kunde ej uträttas bär hemma, hvilka rika bidrag kunde man icke egna åt värt eget folks själsoch hjerteodling, om man på det närmast liggande rättigade anspråk, som ställas på våra teo-ls använde de pekuniera medel och den outtröttliga energi, som nu gå åt till fruktlösa omvändelseexperimenter med främlingar. Fruktlösa, ty de äro oriktigt satta i ve.ket, och olämpliga, ty det finnes så oändligt mycket, om ligger oss närmare. Just på den ailra sista tiden har man fått ett nytt bevis på, huru missionsagitationen, längt ifrån att aftaga, blir starkare med hvarje dag. De rika penningbidrag, som strömma in — år 1862 12,600 speciedaler, det följande äret 11,500, i fjol nära 17.000 spdlr — kunna icke mer användas uteslutan e izuluetablissementerna, och man har tagit inledande mått och steg att öppna en ny arbetsmark åt sig på Madagascar. Det är utom allt tvifvel ait denna spekulation skall visa sig utomordentligt lycklig; man skall få någonting nytt att intressera sig för jemte de något utslitna zulukaffrerna och kanske tillika — denna förhoppning hysa ätminsionsmark, som skall bära tidigare och mer i ögonen fallande frukter. Lyckas det nägorlunda snart att hvarje är få döpa så många madagascare som de tusentals riksdaler, hvilka årligen inkomma till missionen, skola naturligtvis entusiasmen och ifvern här hemma fördubblas. Helx rörelsen är lätt att förklara, isynnerhet hos ett folk sädant som vårt, hvilket, trots sitt betänksamma lugn i alla andra afseenden, är så hemfallet åt allehanda religiösa svärmerier. Ty det är naturligtvis alltid lättare att inbilla både sig sjelt och andra, att man är en sann kristen och en gagnelig medlem af kyrkan genom att årligen gifva några riksdaler till missionen och bivista aila möjliga sammankomster, både manliga och qvinhga, samt tala stora ord om allt det goda man gör de blinda, oomvända hedniogarne, än attiall ödmjukhet beflita sig om de pligter, som ligga en närmast, men hvilsa man icke kan utöfva blott med ord och penningar, och som icke heller utbasuneras så mycket i tal och skrift. T:ll och med om man icke visste huru mycket vi sjelfva behöfva alla de krafter. Kaha beh TR RNE IE he KR STA AE ANSER i. 5 stone vederbörande missionärer — en mis-. E