Aftonbladet – 30 september 1865, sida 2

Bref från Norge. (Från Aftonbladets korrespondent.) Kristiania d. 25 Sept. Någonstädes i en af Dickens romaner — såvidt jag minns i ?David Coppertield? — förekommer en mycket kostelig beskrifning på en qvinlig missionsförening, som samlat sig för att dricka tå, tala om de stackars h-dningarne och sy näsdukar ät de små byxlösa hedningabarnen på Sandwichsöarne. Den humoristiske romanförfattaren anade knappt, att vi här i vårt fattiga land ha originaler, som äro tusen gånger mera komiska än hans lustiga skildring; vi kunna nemligen ej allenast undt omkring i staden och bygden uppvisa omkring hundra qvinliga missionsföreningar, från hvilka årligen utskickas förvå nande qvantiteter af kragar, vestar, strumpor, inexpressibles o. s. v. — hvaröfver noggrann förteckning meddelas i den officiella missionstidningen — till våra svarta smekungar på Natalkusten, de oomvända Zulukuffrerna, utan dessutom ha vi eller ätminstone för icke synnerligen länge sedan ha haft en missionsförening af — små skolflickor. Hvarje eftermiddag samlades de små medlemmarne hos religionsläraren för att läsa missionsskrifter, samtala och tillverka kläder åt Zulukaffrerna: huruvida det för öfrigt gick till som hos Dickens, derom har historien ingenting att berätta. Den, som icke har haft anledning att betrakta agitationen på nära håll, har svårt att göra sig någon klar föreställning om, huru missionssvindeln på de sista tjugo åren gripit omkring sig i Norge. Under det vårt eget land ligger oodladt och oröjdt på stora sträckor — och detta både i lekamligt och andligt afseende — under det våra utvan drare på andra sidan om Atlantiska oceanen sända det ena nödropet efter det andra öfver till oss, att vi åtminstone måtte skicka dem prester, utan att deras rop vinner genljud hos någon lefvande själ — slösas penningar och energi i en efter våra förhållanden kolossal måttstock på att underhålla en mission i en aflägsen verldsdel bland ett folk, hvilket, såvidt vi kunna inse, icke står oss närmare än hvilket annat folkslag som helst på jorden, men som säkert står oss mycket fjermare än åtskilliga andra, ett folk, som enligt sjelfva missionärerna berättelser befinner sig på den råaste, lägsta ståndpunkt, både hvad anlag och kultur angår, som det väl är möjligt täska sig att menniskor kunna intaga. En händelse, som man nu vill gifva utseende af en högre skickelse, ledde för 23 år sedan missionsagitatorernas uppmärksamhet på Zululandet och de barbariska folkslag, som bo i dess inre. En man, hvilken ingen, hvad mening han än må hysa om sjelfva missionsverkets tjenlighet, kan neka det djupaste erkännande af det mest sjelfuppoffrande, ihärdiga trosmod, pastor Schreuder, gick i spetsen och efterföljdes efter hand af flera medhjelpare, hvi!ka utskickades och lönades af det norska missionssällskapet, och den norska kolonien på Afrikas aflägsna kust har nu blifvit så talrik, att den kan besätta 7 s ilda ner, kring hvilka nägra ?unga församlingar,? såsom det mycket ståtligt kallas, gruppera sig, hvilas sammanlagda antal uppgick år 1861 till — 33 Zuluer. Det positiva resultatet är således icke synnerligen stort, men till cch med om man beräknar, huru mycket hvar och en af dessa Zulusjälar kosiat — i medeltal ha dek apet 1,600 norska speciedaler — skall man knapp: fiuna det underligt, att det icke en gång m d så stor penninguppolfring lyckats at bibringa flera af Zululandets invänare till. räckligt begrepp om den protestantiska teologiens subtiliteter för att kunna döpa dem, nar man vet, att våra missionsagitatorer med förakt afvisa den enda utvägen att föra sina kära svarta barn till kristna: nem igen att först göra dem till menniskor. Vi ha i Norge ett gammalt ordspråk, som med mera energi och sanning än elegans säger, att åt skabbiga fär behöfs stark lut?, och de kära vännerna i Zululandet tyckas i sanning vara så ekabbiga, ett det nog erfordras en mycket skarpare behandling än den, som ligger i missionärernas predikningar och katekisati Jag läste en gång i en af våra m vidningar om ett straff — väl till märkandes lagligt straff — som brukades der borta. Det bestod i att drifva en smal käpp genom den brottslige, in vid anus och ut genom munnen samt derpå låta honom springa, tilldess han dog, hvilket vanligen dröjde ett par dagar. Och till dessa domare kommer man och tror sig kunna skrämma dem med tal om en evig vedergällniovg eller uppmjuka deras hjertan genom att förklara för dem Kristi försonings död. Predikan affattas också derefter, såsom man kan vänta sig. När missionärerna genom gäfvor förmått höfdingarne att kommendera sina undersåter till gudstjenst, är det en stor lycka, om dessa icke antingen lägga sig att sofva — en missionär berättar t. ex., att han inledde sin predikan med att törbjuda åhörarne vända ryggen åt honom, på det han skulle kunna se, om de höllo ögonen öppna — eller börja en liflig diskurs eller också vid katekisationen skratta åt missionären och uttrycka sin förvåning öfver, att han frågar dem om något, som han ensam vet. Ha de kunnat förmå sig att uthärda gudstjensten til! slut, börja de med stort eftertryck förklara, att de nu beslutit lemna sin gamla, onda väg, vandra efter Herrans vila och få ett hvitt och godt hjerta; men slutet på visen är: ?Men vi få väl mycket mat, så att vi kunna bli riktigt feta?? och nu utsträcka de bäda armarne för att visa huru stor mage de önska sig. Man har en historia om en af de nymoRER OE SBTEA SNG ER TR SN Lr T AS In Lot TA sh Ra or