Aftonbladet – 27 september 1865, sida 3

att de icke få vara riksdagsmän. Och ingen representation lärer lemna full visshet om, att icke någon dess medlem kan komma att någonsin begå ett brott, i hvilket fall det vore en verklig skam att icke kunna skilja honom från utöfningen af representanibefattningen. Icke heller torde så ?högst betänkliga missbruk?, som samme anmärkare befarar, vara att emotse af föreskrif ten, att riksdagsmannabetattningen ej får utöfvas af Pden som för vanfrejdande brott är under tilltal?. Samma föreskrift gäller för alla kommunaluppdrag och har der, oss veterligen, icke våilat missbruk eller ens förskräckelse för sädana. Det allvarsamma straff, hvarmed lagen belägger fal-ka anklagelser, torde vara tillräckligt sfskräckande äfven för alla fästningsfångar?, som icke äro dömde på lifstid; och för dessa faller det sig icke så lätt att uppträda såsom åklagare. I fråga om det föreslagna sättet att bilda den Första kammaren, kan det visserligen med något mera skäl än om den Andra säpas, att pe.ningens intresse blitvit tillgodo8 dt. Detta är dock, hvad valrätten beträffar, endast medelbart, och anmärkningen träffar egentligen landstingsinstitutiouen. Det är nemligen i valen till landstingsmän, som den för Sverge egendomliga röstgrunden efter egendom och skatt blitvit bibehällen, dock med högst väsentliga moditikatiover, i jemförelse med riksdagsordnimgens stadganden. Inför doktrinen lärer denna grund svårligen hålla ständ; men den är ett hos oss af ålder befintligt faktum, med hvilket vi hittills funnit oss väl. Det har icke heller hos oss på långt rär samma b.tydelse, som samma sak skulle l hafva i ett annat land, der stora rikedomar finnas hopade på jemförelsevis få bänder. Öfvervigten stannar nemligen här i landet i de allraflesta full hos dem, som icke kunna räknas till de rike. Icke heller hafva valen till kommunalnämuder, stadsfullmäktige och landstingsmän m. fl. gfvit anledning att dela en af den o vannämvode författaren i Snällposten framkastad tfarhägai afseende på representationsförslag:ts ?urgängspunkt, eller utt ?de väljande, fom ejelf:a af lagen värderas efter penningvärde, skola välja representanterna med hufvudsakligt afseende på hvad dessa hafva, icke hvad de äro. — En helt annan vigt kunde sägas vara guven åt penningintresset om valrätten till Första kammaren gjorts beroende af en högre census än till den Aadra, synnerligen om denna blifvit satt så hög, att endast de 8. k. förmögne egt att tillsätta denna kammare. Ännu mera om egare till vissa stora fideikommisser, såsom i England, vore sjelfskrilna representanter. Såvida man nu icke anser, att våra landsting äro institutioner helt och hället i plutokratiens tjenst, torde det med sanning kunna sägas, att förslaget Vjieke lemnat valet af en enda riksdagsman uteslutande i förmögenhetens händer?. Ty icke lärer någon på allvar påstå, att den census för valbarhet till Första kummaren, som förslaget stadgar, hindrar landstingen att välja riksdagsmän för hvad de äro. Eller skulle det icke i Sverge bland dem, som hafva en mättlig inkomst eller förmögenhet. finnas ett för en representantkammare tillräckligt antal män, hvilka tillika äro förtjenta af ett sådant förtroende? En af de farligaste striderna inom det moderna samhället är den emellan fattig. domen och rikedomen. Tilldess att en törsoning dem emellan blir tillvägabragt, torde faran endast kunna minskas derigeuom, att icke makten lemnas ät någondera, utan att man söker lägga den i medelklassernas händer. Vi tro, att denna uppgift genom förslaget skulle lösas. I sina anfall emot förslaget för dess plutokratiska tendenser går man ända derhän att glömma penningens allmänneliga natur, och framställer menniskor, som ega penningar eller inkomst, såsom en från andra afskild samhällsklass. Man finner det t. ex. lika orimigt, att endast de få välja och väljas som ega fastighet eller inkomst, som det vore om endast jurister fivge välja och väljas. Skilnaden är likväl den, att förslagets låga censusbe tämmelser utesluta hvarken jurister eller någon annan hel samhällsklass, utan blott de sämst lottade individerna af hvarje, under det juristrepresentationen skulie utesluta alla klasser utom en. Mera giltighet än åt dessa anmärkningar om förslagets förmenta penninvgaristokrati to vi benägna att tillerkänna det forigåeude försvaret för ståndsoch klasevalsprincipen. Och likväl är det vär fasta öfveriygelse, att man strider för en döende. Geijer, på en gäng vär djupaste häfdaty dare och en af våra största tänkare, var, redan för mer än 20 år sedan, få genomträngd af medvetandet om öfvergången frän stånd-principen till medborgerlighetens prin cip, att han derom, bland annat, yttrade: att denna omvändning redan har skett, — att det är den, ur hvilken den uya staten utgätt och utgår; och att den nya staten såjedes redan har ett innehåll, Bom söker och måste söka sig motsvarande former. Det var ock han, som sade: Menniskan är ett sent begrepp i historien?. Men sedan nu detta begrepp en gång vaknat, hvem kan väl tro, att det icke, oemotständligt, om ock möjligen långsamt, skall gå sin väg fram? Vi komma alltmera allmänt till känslan af att alla moraliska intressen äro gemensamma och lika för alla, så att af dem påkallas ingen ståndsprincip. Afven de materiella intressena framstå såsom mera skenbart än verkligt stridiga; och de stridigheter, som ännu qvarstå onpplösliga, motsvaras icke af de gamla stånden. Det är blott en fras att säga det fyra vigtiga intressen inom staten? representeras af vära nuvarande fyra ständ. Den,som genomgår capita i adelskalendern eller förteckningen på riksdagsmännen i borgareståndet, torde få svårt att uppgifva något för dessa personer gemensamt ståndsintresse, om icke, för adeln, det att försvara sina stånds-. privilegier, och för borgareståndet, att ut verka nya stadsprivilegier i stället för de gamla upphäfda; men intetdera utgörnågot af statens vigtigare intressen. Det är ock mm tar Ilvaka at: da Allra introccena hiifRR m m Lr.