Aftonbladet – 27 september 1865, sida 3

let oberoende, som erfordras för politisk nyndighet; och hvad man åsyftar med det den europeiska statsrätten så allmänna anändandet af en låg census, såsom vilkor ör utöfvande af politiska rättigheter, är att bildningens intresse utestänga den fullkomigt obildade, men alldeles icke att utestänga len fatt.ge, för det han är fattig. Man kan visserligen med skäl säga, att syftemålet på letta sätt icke fullständigt vinnes, ty huru nan än må draga strecket, komma många itver detsamma, seom äro lika obildade som nängden under strecket, och tvärtom äfven nänga under strecket, hvilka väl skulle förvarat sin plats ofvan detsamma. Men med wvilka i stort uppdragna eränslinier inträfar icke ett sådant förhållande? Icke förkatar man t. ex. lagens stadgande om en ss ålder för den civila myndigheten, fastän risserligen många, som uppnått den, äroj nindre än många, till åren omyndige, skickige att forvalta sin egendom. Så länge man anser någon våda ligga uti n alldeles obegränsad valratt, torde det inder våra nuvarande sambällsförhållanden ara svårt att utfinna något sätt att upp Iraga gränsen, som i sjeltva verket är minIre otillfredsställande än medelst en läg ensus. Vär nu gällande riksdagsordning tgör ett talande bevis på huru ofullstänligt syftemålet vinnes genom ett uppräkmande af de positiva kategorier, hvilka man ill tillerkänna valrätt. Ty buru mänga lägg till de fyra stånden, som man än ;jort efter 1809. qvarstår likväl ännu såsom n af de väsentligare anmärkningarne emot iksdagsordningen, att så många hela klaser, hvilka enligt allas medgilvande borde ga representationsrätt, äro derifrån utelutna. Det skulle vara af intresse att veta, i vilka atseenden förslagets vedersakare anse, utt tillämpningen af den der förekommande valrättscensus skulle -komma att verka skadigt — hvilka kategorier som derigenom få, I: nen anses icke böra erhålla rösträtt, eller wvilka som till samhällets skada derifrån uteslutas. Att antalet af de sisinämnda sanolikt är gonska stort. medgifves å vår sida villigt, men dessa äro äfven, åtminstone ned högst få undantag, nu isaknad afröstätt. Censusbestämmelserna äro nemligen -pligt förslagets motiver valda så, att gränsen nedåt i de förut valberättigade kategovierna ickeskulle rubbas. Till följd deraf, tt lagen om besutenhet blifvit en nästan löd bokstaf, kan det väl hända, att ett beydligt antal bönder ega i mantal satt jord. som icke uppgår till 1000 rdrs värde, och utt dessa sälvdes gerom förslaget beröfvar len rösträtt de nu de facto, eburu icke de ure utötva. Vi skulle derföre kunna förstå ett missnöje med stadgandet af denna sensus från bondeståndets sida; men vi tro cke att den som ser saken från en allmännare synpunkt verkligen kau befara, att genom detta uteslutande något af statens vigigare iutressen kan anses komma att lida. Hvad adeln beträffar, så torde äfven nöäora, eom nu ega representationsrätt, enligt jörslaget vara uteslutna; men antalet at dessa måste vara ringa, och dervid kan till lika erinras, att äfven i de reformförslag, som alsett att bibehälla adeln säsom sådan. man vanligen icke velat medgifva rösträtt ät andra än dem, hvilka, derest de icke varit adelsmän, skulle hafva tillhört någon valberättigad kategori. För ö:rigt tyckes det, som man egentlisen icke vore så missnöjd med ejeltva gräns linien, som icke mera dermed, att den är uttryckt i siffror eller penningar. Så utropar författaren, till en broschyr benämnd Tvifvelsmål?, som likväl icke röjer minsta kymt af tvifvel eller tvekan: Tack vare deremot våra förfäder, ovansklig ära ät dem! deras riksdagsordning förekommer ingenstädes den riksdaler, som i förslaget spelar en så tusendubblad roll?. Vi fästa oss icke vid, att riksdalern verkligen förekommer, till och med såsom censusbestämmelse, såväl i rikedagsordningens ursprungliga lydelse som i den nu gällande; men om man afser från sjelfva bokstafsljudet af ordet riksdaler och håller sig till dess kärna eller värde, så lärer väl riksdalern, om någonstädes, kunna sögas spela en tusendubblad roll i vår riksdagsordning, enligt hvilken rösterna i två sänd beräknas efter mantal eller skatt, och den ena således på grund af penningvärdet har tusen gänger så många röster som den andra. Från doktrinär ständpunkt ser det visserligen nägot bättre ut, om de så illa anskrifna siffrorna åtmmstone till en del undanskymmas och inblandas med andra qva lifikationer och bestämmelser, men icke kan det vara skäl att endast desföre underkasta sig praktiska olägenheter. Det har t. ex. blifvit sagdt, att ännu väsentligare än en viss förmögenhet vore såsom vilkor för po: litiska rättigheter att kunna läsa och skrifva; och detta är tvifvelsutan sannt. Men. är det verkligen att befara, det valrätten enligt förslaget skulle falla i händerna på dem som icke kunde läsa och skrifva, då man vet att i Sverge icke blott är lag, att alla skola lära detta, utan denna lag jemväl med högst få undantag är en sanning? Hvilka omgångar och koutroller skulle icke erfordras i sammanhang med en föreskrift i grundlagen, att ingen finge välja, som ul kunde läsa och skrifva! Och detta utan allt. ändamål! På samma sätt förhåller det sig med de flesta andra qvalifikationer, som ifrägasättas. Några positiva, som omed lbart fastställa Jämpliga — repressntantegenskaper, kunna ej utgöra föremäl för lagbestämmelser, och måste uppsökas af de väljandes eget omdöme, och då det måste ligga hvar och en om hjertat att hans intressen väl förevaras, behölver man icke frukta, attintelligensen af de väljande lemnas ur sigte. At negotiva qvalifikationer åter veta vi icke hvilka man i förslaget sakvar; och åtminstone en anmärkare har der funnit för måvga, i det han citerat en författare, som yttrat, att det är en skam, då det enses behöfligt föreskrifva, at: mördare och endra förbrytare icke 18 väljas. Vi lästa dock uppmärksamheten på, att ifrågavarande stadg-nde i förelsget är så effavadt, alt förbrytare ej 1å god EL