Aftonbladet – 27 september 1865, sida 3

gens i sin arbetsprodukt, hufvudsakligen är inskränkt till sin fysiska kraft. Detta vore måhända icke något fel af betydenhet, om det till hela den utsträckning, som af teoretici ofta antages, vore en sanning attdeni representation är den bästa, som i sig inne-sluter de bästa representanterna. Men det är visserligen icke nog, att representan terna äro i sig sjelfva förträtfliga menniskor och utrustade med en representanis yppersta egenskaper. De måste äfven ba lolkets förtroende och ha just detta förtroende att tacka för sitt uppdrag. Ettfolk vill, liksom hvarje enskild, ha sitt eget ord med i laget vid afgörandet af sina angelägenheter och nöjer sig icke med, att de skötas väl af andra. Ingen afsäger sig gerna helt och hållet den makt han känner sig ega. Nu är visserligen intelligensen den etorsta makten i samhället, men den numeriska öfvervigten får icke heller lemnas ur räkningen; och en otrygghet hvilar alltid öfver det samhålle, der en stor makt står utom den krets, inom hvilken rättigheterna finnas. Denna fara kan dock sällan, utan en ännu större, på en gång athjelpas. Ännu synes dock den fara, som kan uppkomma af den egentliga arbetsklassens utestängande från politiska rättigheter, hos oss mera aflägsen än i de flesta andra länder, till en del i följd af vår jemförelsevis ringa stadsbefolkning, men förnämligast derigenom, att vi uti vårt bondestånd ega en redan i representationen, såväl den nuvarande som den föreslagna, iorymd förmedling mellan det fysiska arbetet samt kapitalet och intelligensen. Det är derför att hoppas, att denna träga icke. skail bli brännande hos oss, förr än hennes tillfredsställande lösniog blifvit funnen i andra länder, derhon redan står åtminstone på tänkarnes dagordning. Men för att icke påskynda en påtryckning nedifrån och för att kunna be herrska dess rörelser när den kommer — och en gång komer den — är nidvändigt att gifva representationsrätt åt så stor numerisk styrka, som utan våda kan ske, och att göra detta på ett sådant sätt, att åtminstone icke hela kategorier af de representerade tinna sig, af missnöje med en orättvis fördelning, manade att inga förbund med den utestängda mängden. Det är i detta afseende som vi tro, att det hvilande förslaget eger ett af sina icke minst vigtiga företräden framför nu gällande riksdagsordning. Från åtskilliga håll har blifvit förslaget tillvi.adt, att detsamma skulle vara uppgjordt efter utländskt mönster. Iogen har dock uppgifvit hvar detta mönster vore tillfinnandes. Tilldess att detta sker, tillåta vi oss betvifla, att någon utländsk författning bar så mycken likhet med förslaget, att den kan anses ha för detsamma tjenat till mönster, eller att ens ur alla utländska författningar tillsammantagna kunde sammanplockas något som liknade ett sådant mönster. Mähända kunde med mera fog läggas förslaget till last, aut vara alltför mycket bygdt på svenska bestående förhållanden och svenska förarbeten i ämnet; liksom det säkert med fog förehålles förslagets författare, att icke nog hafva studerat bevisat. Äfven Danmarks olyckor ha måst tjena till varnande exempel för förslagets antagande. Vi lemna nu alldeles äsido, att förslaget icke går ut på att här inympa Danmarks författning; vi fästa oss icke heller vid, att Danmarks olyckor förnämligas: äro att tillskrifva sammanfogningen i en stat af två mot hvarandra fiendtliga natio naliteter, ogynnsamma politiska konjunkturer och en eröfringslysten, öfvermäktig granne. Under sådana förhållanden hade sannolikt ingen representation, som ej velat uppgifva sin nationalitet, förmått afden danska representationen till last, kan ten att, till följd af de allmänna valen, intelligensen var från representati nen utestängd? Det var icke bondevännernas, utan just det så kallade professorspartiet, som under denna kritiska tid dikterude politiken, i spetsen för hvilken stodo etter hvarandra en f. d. professor och en f. d. biskop. Är det dylika män man vill utestänga, då man fo. drar större garantier för bildningens inträde i representationen? Öiver förslaget har ock slutligen oförbehälisamt blifvit uttalad den härda domen, att det är okristligt. Dess ?hutvudkarakter? har till och med i en broschyr, med titel Tidsandan och dess syftemäl, blifvit tecknad, bland annat, såsom sträfvan efter en frigörelse, som ändtligen vill blifva af all afnängighet, vare sig under Gud sjelf såsom kristendomens Gud, eller under nägon såsom af Gud vidmakthållen öfverhet, om möjligt fullt oberoende?. Om vi icke inlåta oss i strid på detta område, så är det icke af fruktan. Kristi rike är icke af denna verlden; och en kristens frihet är oberoende af hvarje mensklig författning; men för att göra staten till ett uttryck ar kristlig anda, äro skrankor emellan dem, som skola vara bröder, visserligen icke det nödvändigaste. Det är lätt att visa, huru de lägre klassernas sträfvan efter jemnlikhet icke hvilar på den kristliga ödmjukhetens grund. Men är väl de högre klassernas välde fritt från all sjelfviskhet? Åro vi säkra att vi, som tillhöra de privilegierade klasserna, icke tagit för oss af samhällets goda mer än billigt är och vi f.rtjena? Använda vi våra företräden efter Mästarens ord: Den der ypperst är, han vare såsom en tjenare? Vilja vi betrakta representationsfrågan från en kristlig synpunkt, så låtom oss icke börja med att yfvas öfver vår egen förträttlighet, utan hellre ärligt bekänna, att då Vär Herre kunnat bevara land och rike med så usla redskap som oss, så lär han pog kunna det, om vi ock lemna en del ar vära platser åt andra, som icke äro sämre än vi. Ritlärarbefattoingarne i skolorna. Vi meddela på begäran följande till P:edagogisk Tidskrift insända uppsats i detta Fm Mån så oe nr ft vm Ch og on hvad utländska statsvetenskapsmän talat och värja det onda; men om något fel hgger! väl detta fel tillskrifvas den omständighe