Aftonbladet – 27 september 1865, sida 2

rera i en kärlekshistoria, skred betydlig hastigare framät än den andra; men så erinrade ban sig att hjeltinnor sällan bli för. älskade på de första sidorna i en bok, och med sin karakters vanliga omtänksamhet bad han mrs Gervoise att mer och mer af. säga sig .sin dotters sällskap, så att det lämpliga tillfallet aldrig mätte fattas Beatrice. Som mr Gervoise likaledes gissade att hans närvaro kunde inverka störande på Gilberts kärlek, bar han Gyges ring, ty han säg allt och förblef sjelf osynlig, undantagandes om m ddagarne. Ehuru Beatrice vanligen var på sin vakt mot denne sluge och listige herre, glömde hon dock nu att fästa någon vigt vid hans beteende. Giltert lade beslag på hela hennes uppmärksamhet. Hans lugn föreföll henne ubegripligt; laboratoriet och dess smältdeglar upptogo mycket af hans tid och tycktes ha bortutroilat hans sorg. Den femtonde i månaden inföll. Denna var mamsell Joannes bröllopsdag, och Gilbert såg verkligen glad och munter ut. Hade han lömt den? Beatrice var nog god att sonera honom härutinnan och fick veta att han icke hade det. Han till och med gick så långt, att han sade att ban skulle känna sig belåten då denna Te väl vore förbi. Man behöfver mig i Verville, sade han, Coch jag kan inte för evigt stanna här i denna vackra maklighetens borg — eller hvad säger ni, Beatrice? Detta var säledes allt hvad han tänkte på: att resa och bli i stånd att ätervända till Verville! Och han säg till på köpet helt glad och munter. ut! — han gjorde det verkl gen, och det värsta var, att Gilberts utseende endast var en spegel af hans inre. En stor förändring hade kommit öfver bonom, en lätt feber smög sig genom hans