Aftonbladet – 23 september 1865, sida 2

lotta i Kiels hamn och får det lofatti försund med Ryssland beherrska Östersjön, så ir det förbi med Sverges makt. Ryssland kall förnya sina planer mot Finmarken och Nordlanden, tyska och ryska flottor skola spela mästare i Östersjön; det skall bli som medeltiden, då Hansestädernas flotta benerrskade våra vatten, förtryckte handeln, cufvade folken både i Danmark och Sverge, föreskrefvo konungarne lagar — ja, det skall bli än värre. Det skall bli den ömkligaste illvaro för Sverge och Norge lika så väl som för oss, en tillvaro med tyskens och ryssens nåde. Nu mer än någonsin gäller det för alla tre folken att, så snart de vilja frälsas från undergång, sjelfuppehållelsedriften måste bringa dem att sluta sig samman och förena sina krafter. Ett förenadt Norden skall på grund af sin stora kustutsträckning kunna blifva den största sjömakt i Europa näst England och Frankrike. Förf. visar, att ett isolerade Danmark alltid skall vara en fara för Europas fred och att det omöjligen kan på egen hand häfda sin sjelfständighet, liksom att Danmark — så länge det står allena — ej har att påräkna någon hjelp af vestmakterna. ?Sanningen är? — säger förf. — att den danska frågan har alltför liten betydelse i de stora europeiska förhållandena, är af alltför ringa vigt, för att bringa de andra europeiska makternas, särdeles vestmakternas, sympati att öfvergå till handling. Men helt annat skall förhållandet blifva, när frågan angår ett skandinaviskt, ett nordiskt förbund. Ett sådant skulle få europeisk betydelse. Europa och särskildt rankrike behöfva en stark makt häruppe i Norden, som kan föra frihetens och nationalitetens ssk mot de absolutistiska makterna, Ryssland och Preussen, och få samma betydelse här, som Italien eger i södern mot Österrike. Men dertill fordras, att de nordiska rikena sammansluta sig, så att de utåt framträda som en enhet. Först då skola de kunna få någon vigt och betydelse i det europeiska statssamfundet. Och slutligen, om vi skola hoppas att återfå den danska delen af Sönderjylland, så måste vi erkänna, att det endast kan ske med europeisk hjelp. Men hvilken hjelp ligger det oss närmare att påräkna, än Sverges och Norges? Genom Sverge kunna vi ock få Frankrikes, ty Sverge är Frankrikes naturliga bundsförvandt, och för Sverges skull kan det nog antagas, under förutsättning af ett nordiskt förbund, att Frankrike kunde vara villigt att gifva oss den hjelp, som de svårligen skall bevilja oss för vår eger skull. Vi tro oss således hafva visat, att der politiska förbindelse mellan Danmark, Sverge och Norge, som den Nordiska Nationalför eningen föresatt sig såsom mål, ej blot länder till Danmarks och hela Nordens gagr och frälsning, utan att det ock är fullkom. ligt lojalt, och vi hoppas, att filialer a denna förening skola bildas äfven här landet.? — 2 21d