Aftonbladet – 23 september 1865, sida 2

Expropriation och enskild eganderätt. I Alltmer och mer hopa sig anledningar att undersöka, hur det under nu gällande lag och nu gängse praxis för expropriation är bestäldt i vårt land med den enskil a eganderätten, och allt tydligare visar sig, att denna lag och denna praxis behöfva grundligt reformeras, derest ej den enskilde skall känna sig fullkomligt värnlös mot den skada eller måhända ruin, hvarmed godtycket på ?det allmänna intressets? vägnar och under dess masque hotar honom. En del af de företeelser, vi åsyfta, ha visserligen kommit i offentlighetens ego, men flere andra finnas, som förtjena det i lika hög, om icke högre grad. Sammanlagda beteckna de ett fullt utbildadt system, under hvars maktfullkomlighets tyngd rätt och billighet äro mer än illa farna. Och på samma gång utvecklar sig en förvirring i föreställningarne om rätt och orätt, en missuppfattning af förhållandet mellan samhället och individen, som ej skola dröja, när tillfälle gifves, att göra sig gällande äfven på andra områden, der det allmänna och det enskilda beröra hvarandra. Vi rekommendera till allvarlig uppmärksamhet det räsonnemang, som — åtminstone i privata diskussioner — plägar anföras såsom yttersta skälet, när alla andra svika, till försvar för jernvägsstyrelsens förfarande mot hr Fenger. Det lyder sålunda: ?hur rättmätiga än hr F:s anspråk må vara, kunde dock jernvägsstyrelsen omöjligen ingå derpå, ty ett vådligt prejudikat skulle dymedelst skapats, det der med framgång kunde åberopas i andra dylika fall?. Man har i sanning svårt att tro sina öron, när man hör, att aktningen för enskild rätt och enskild egendom måste hindras att vinna häfd och lagligt erkännande, för att den ej måtte blifva ett vådligt prejudikat?, och man frågar sig, om rättskänslan är på väg att utdö och individen att öfvergå till slaf under det offentliga? godtycket. Utgör det anförda räsonnemanget :jernvägsstyrelsens sista tillflykt, så äro ej heller de båda domstolar, som hittills i saken dömt i enlighet med jernvägsstyrelsens åsigt, bättre för skansåde mot ogillande; och under sådans förhållanden lära vi ej sagt för mycket, då vi ofvan yttrade, att föreställningarne om rätt och orätt samt om samhällets och individens inbördes förhållande börja i en oroande grad förvirras. Att nuvarande expropriationslag ej är tillfredsställande, torde numera vara allmänt insedt och erkändt. Att häri åvägabringa rättelse, är kommande ständers sak, hvilka tack vare pressen ej kunna sakna känne dom om behofvet af en förändring. Men den betänkliga praxis, som dels med stöd af olämpliga lagstadganden dels alldeles på EST TOTT 5 NNE TT TE