Aftonbladet – 18 september 1865, sida 2

Ja, mitt söta barn; blef du inte bra öf verraskad? Öfverraskad, ja — och förtjust! Du ha väl inte glömt att Gilbert och jag alltid voro de bästa vänner?? Hon såg frågande och med en nästan svartsjuk ifver från modren till Gilbert. De tycktes begge så förunderligt kalla och lugna. Men ehuru Gilbert log åt hennes ifver, var det dock någonting i hans blick som försonade Beatrice. Hon hade en dun kel känsla af hvad den betydde; den ut tryckte ömhet och beundran, blandad med aktningsfull återhållsamhet. ?Ni är säkert huvgrig, Gilbert — hvad vill ni ha att äta? Si måste äta, sade Beatrice hastigt, på detta sätt förekommande all vägran, Jag ska göra allt hvad ni önskar. Jag tror att det brukade vara på det sättet i fordna dagar, miss Gordon.? Beatrices ansigte fördystrades. Jaså, ni kallar mig miss Gordon?, sade hon; ni håller inte af mig. Förr sade ni du till mig på franska. Då var jag bra närgången?, svarade Gilbert med ett allvarligt leende, som antydde, att han icke vidare ämnade göra sig skyldig till en dylik förseelse. Men jag ska inte känna mig lycklig, om ni kallar mig Beatrice!? sade hon nästan i bedjande ton. Gilbert bugade sig, men visade någon fallenhet att uppfylla hennes önskan. Beatrice kände att han, när allt kom omkring, ändock var förändrad. Han var utomordentlig artig och belefvud i sitt sätt, men det låg en viss köld deruti. Han hade glömt engelskan och talade det mycket långsamt och med synbar svårighet. En viss telhet blef en följd deraf. Dessutom tycke