Aftonbladet – 18 september 1865, sida 2

Då vi och flera med oss yrka, att någonting på fullt allvar måste företagas, och det utan uppskof, till främjande af folkbildningen i värt land, utgå vi i främsta rummet från rättvisans och pligtens synpunkt. Det är rättvisa och pligt, att samhället ej blott för syns skull, utan till gagns, drager försorg om allas uppfostran, att det ej slösar sin nitälskan och sina omkostnader blott på en minoritet, medan detförsummar den stora mängden; det är orättvisa och pligtförsummelse att åt ett fåtal medborgares barn (elementarläroverkens lärjungar) bygga skolpalatser, på dem offra millioner, i hvarje iten stadshåla för dem inrätta mer eller mindre fullständiga lärda eller real skolor, besökta af ett eller annat tjog ynglingar, af hvilka en god del ej söker någon mer omfaitande bildning än den folkskolan borde lemna, medan man å andra sidan låter den stora massan af barn (folkskolans alumner) nöja sig med den parodi på undervisning, som vårt folkskoleväsende blott alltför ofta företer. Denna uppfattning af saken är ensam för oss fullt afgörande, men vi veta väl, att den ej är det för dem, som med rättvisa förstå blott sin egen och sin klass fördel, men hänvisa den stora massan att:i en annan verld njuta den rätt och de förmåner, som i denna verlden varit henne nekade. Andra skäl finnas ock, för hvilka en allmännare mottaglighet torde kunna förutättas. Vi ha vidrört den politiska sidan af aken, och återkomma nu dertill. Alla de, som komiwnit till den öfvertygelsen att demokratien är viss om en allmän, framtida seger, böra — vare sig att de med gladt lugn eller med oroligt beklagande motse detta resultat — vara ense derom, att det är blott i en sann bildning och upplysning en trygg grundval för den politiska jemnlikheten kan sökas, liksom att deri ligger den enda garantien för en lugn utveckling hän emot detta mål. Förestafvar ej omsorgen om egen fördel de bildade, såsom en klokhetsätgärd, att förbereda dem, som en gång komma att träda upp för att verkställa en ny genomgripande maktfördelning inom samhället, förbereda dem så, att de med sans öfvertaga och med värdighet utföra sina nya roller? Man komme ihåg, att styrka ej fattas dem att taga makten i sina egna händer. Då blir det arten af den bildning man förskaffat dem, som afgör om de nöjas med att taga blott sin billiga andel och afhälla sig från att inkräkta på andras rätt. Vår tid berömmer sig af att ifra för massornas religiösa upplysning; men hurudant har i sjelfva verket resultatet blifvit af en hufvudsakligen till mekanisk katekesläsning inskränkt folkundervisning? Tid efter annan hör man fasaväckande berättelser Om utbrott af religiöst vansiune — huru qvinnor, uppskakade af officiella eller frivilliga svafvelpredikanters helvetesmålningar, förkorta sitt lif, huru fäder martera och döda sina barn för att rädda dem undan osaligheten. Väl borde sådana tilldragelser öppna ögonen och väcka samvetena hos dem, som å embetets vägnar ha religionsundervisningen — särskildt blifvande lärares — och religionsvården om hand, men af en sådan verkan märkes, dessvärre, föga. Hand i hand med en lifoch hjerilös samt andefattig ortodoxi, som skändligt hånar protestantismens principer, arbetar en rå och ljusskygg pietistliga att hos folket qväfva förståndets frihet att följa sina lagar, att lägga sinnena under den blindaste bekstafsträldoms ok, att sätta den tanklösa tron på bekännelseskrifternas gulnade papperspåfve såsom religiositetens väsende, att underordna det rena sinnet och det sedliga lifvet under bekännandet af orimliga, genom majoritetsbeslut tillkomna dogmer. etta är en inre fiende, som dels öppet, dels hemligt smygande syftar att lägga folket i ett andligt förtrycks nesliga bojor. Månne ej tiden skulle vare inne att träda upp med bildningens vapen mot detta oväsende, eller bör man vänta, tills det religiösa vanvettet intager ett framstående rum bland de mer eller mindre medelbara ?dödsorsakerna? i vår officiella statistik? Det vore ett bevis på mer än loflig lätttrogenhet att antaga, att stlatskyrkodömet skulle begagna den makt, som det tyvärr eger öfver skolan, för att uppträda reformerande. Derföre vädja vi till frivilliga ansträngningar af de enskilde, som förstä hvad frågan gäller; här behöfves en slags! andlig nationalbeväpning, en öfver hela landet spridd förening till folkupplysningens befrämjande, redo och rustad till strid med dem som äflas att förfäa folket genom den tankeqväfvande obskurantism, som — predikad af statskyrkans prester och sekternas missionärer — fått ett ytterligare stöd i den s. k. religionsundervisning, folkskolan meddelar medelst katekeslexor, som förslöa förståndet och lemna hjertat kallt. Behöfligheten af en sådan förening ligger i öppen dag, om vi besinna, dels huru litet folkbildningens ändamål, omfattning och organisation ännu äro hos oss utredda och fattade, dels huru underhaltig största delen af vår folklitteratur är, dels huru föga de. enskilde, som ega verklig insigt i folkbildningens fordringar och nit för dess främjande, äro i tillfälle att genom sam. verkan med liktänkande vinna en allmännare uppmärksamhet för sina åsigter och l. ett stöd för deras genomförande. Men hvad vi ville lägga instundande riksdag på hjertat, är att de behof mätte utan : uppskof fyllas, om hvilkas oafvislighet snart : sagdt hvarje rad talar i den sorgliga statistik öfver våra folkskolor, som inspektörernas berättelser innehålla, I främsta rummet yrka vi på anstalter för bildande af småskolelärare. Den handlös-: hag hanna d maa fönnantarnit aim att InEnötta I;