Aftonbladet – 18 september 1865, sida 2

Beatrices lilla barnsliga anlete; det hade i fordna dagar lett så vänligt emot honom, och det var bra angenämt att se det igen i dess friska, ungdomliga, qvinliga fägring. Tala — tala!? utbrast hon otåligt; jag längtar att höra er tala, Gilbert.? ?Mrs Gervoise väntar på oss?, sade Gilbert helt lugnt; ?hon skickade mig ned efter er.? Månne inte hans far är deruppe?? tänkte Beatrice hastigt, och lika hastigt frågade hon: Är min mor allena?? Ja, jag fann henne allena, och inte var det heller någon hos henne då jag gick.? ?Kom ni ensam, Gilbert?? Ja — jag trodde att jag skulle träffa min far här — men nu kan han inte komma i afton — det sista bantåget var det med hvilket jag reste. Beatrices ansigte klarnade, hon suckade med en liflig känsla af lättnad, och hennes ögon strålade ånyo. Hon kunde således hoppas att få upplefva åtminstone en lycklig afton. ?Kom med upp — kom med upp?, gade hon och skyndade framför honom uppför trappan. Gilbert bjöd henne sin arm, men hon ville icke taga emot den. Hon föredrög att ila förut uppför den breda trappan. Gilbert såg det med en viss ledsnad; han skulle så gerna känt henne stödja sig på honom; ännu hellre sku!le han sett, om han fått sluta henne i sina armer och kyssa hennes blomstrande anlete; ?men jag förmodar att hon är för gammal till det nu?, tänkte han. Mamma, mamma, det är Gilbert!? ropade Beatrice, i det hon stormade in i mor deeps rum,