Aftonbladet – 18 september 1865, sida 2

VS fv Ett par ord om folkskolans nödvändigaste behof. Den der önskar lära känna vår folkundervisnings verkliga tillstånd och beskaffenhet är nu, tack vare offentliggörandet af folkskoleinspektörernas berättelser, i tillfälle att få sin önskan uppfyld. Deutdrag, som vi nyss meddelat ur nämnda berättelser och som afsågo att fästa uppmärksamheten på denna vigtiga källa för kännedom om en af de vigtigaste sidorna af vårt sociala lif, ha -— enligt hvad vi erfarit — mottagits med ett intresse, som gifver oss anledning att påräkna någon uppmärksamhet för följande anmärkningar om folkskolans närmaste behof. Om bland de stora tidsfrågor, som allt starkare kräfva en lösving, den om folkundervisningen intager i flera länder ett af de främsta rummen, torde orsaken dertill kunna sökas i den insigt, som ännu finnes till blott hos ett fåtal, eller i den aning som börjar röra sig hos flertalet, att en sann och sund folkbildning utgör det väsendtliga vilkoret för en lyckosam lösnin f det stora problem, som den fortskridande menskliga utvecklingen förelagt de gamla europeiska samhällena och som ej låter sig afvisas, det problemet, huru de politiska rättigheter som — i det ena landet mer, i der andra mindre tryckande och exklusiva — varit ät en minoritet förhehållna, skola kunna blifva den stora massans egendom. Hur mycket än folkväldets blotta namn må innebära af skräck och fasa för orättfångna politiska privilegiers innehafvare, bör dock sunda förnuftet säga dem, att detta folkvälde är mindre farligt der det eger sin grundval och sitt berättigande i en verklig folkupplysning, än der det lemnas i okunnighetens händer. Afven hos oss står folkupplysningsfrågan på dagordningen, och det skulle ej vara fullt rättvist att alldeles neka, att hon omfattas med intresse. Men med detta intresse, som obestridligen ofta söker sig uttryck i väl valda ord och ?för tillfället lämpliga? tal, är det dock vid närmare påseende ej så helt och hållet väl bestäldt. Visserligen har folkupplysningssaken så pass fått tonen för sig, att man ej numera, såsom under åren närmast efter utfärdandet af stadgan af den 18 Juni 1842, får höra dem, som antingen frukta massans upplysning eller sakna all blick för dess betydelse, hånande tala om den halfbildning, hvarigenom folkskoJan snarare skulle skada än gagna, mer fördertva än förbättra. Väl är 1842 års folkskolestadga nu omgifven af ett vidlyftigt utanverk af kungliga kungörelser och cirkulärer, enligt deras egna ord syftande till folkundervisningens beträmjande?, och det är sannt, att de offentliga anslagen för detta ändamål ej obetydligt höjts under de sed-: nare åren. Men hur litet sjelfva sakens kärna blifvit rätt fattad ens af de sig så kallande bildades flertal, derum vittnar en erfarenhet, till hvilken vi ej behöfva mer än hänvisa, då knappast nägon, som ser hvad rundt omkring honom föregär, kan lör densamma vara främmande. Man samlar folk i hundra: och tusental till landtbruksmöten, slöjdutställningar, skarpskytteöfningar, jernvägsinvigningar, och man firar såsom folkfester dylika tilldragelser; men hur sällspordt är det ej, att t. ex. folkskolans. examina samla ett betydande urval ur en kommuns befolkning såsom till en högtid! Hur vanligt är det ej — en och annan folkskoleinspektör har berört denna ömtåliga punkt — hur vanligt är det ej, säga vi, att. skolrådens ledamöter sällan eller aldrig besöka de under deras tillsyn stående skolor. Och hvad de ökade anslagen angår, så är deras belopp det bästa beviset, utt man ännu är ofantligt fjerran från den uppfattning af folkbildningens vigt, betydelse och rättmätiga anspråk, som i vår tanke är den enda riktiga, den enda som kan blifva utgångsunkten för en verklig lösning af folkupplysningens stora problem — den nemligen, som ställer folkskolan i främsta, men den lärda och special-skolan i andra r et bland föremålen för de offentliga omsorgerna om och uppoffringarne för undervisningsväsendet. Det i nu gällande riksstat uppförda ordinarie anslag för elementarläroverken utgör öfver 1,400,000 rdr, medan det ordinarie årsanslaget för folkskolorna uppgår blott till 255.000 rdr — hvartill komma å extra statsregleriogen åtskilliga summor till ett sammanräknadt belopp af 131,000 rdr, således det hela 386,000 rdr rmt. Jemförelsen mellan dessa summor är ganska talande, och den blir det än mer, om vi ytterligare anföra de motsvarande af Norges folkrepresenjation beviljade anslag för elementaroch för folkskolor, hvilka utvisa en helt annan proportion och ett helt annat åskådningssätt. Sednaste norska storthing (1863) anslog för elementarläroverken 32,000 och för folkskolorna 77,000 specier. Säledes, Norge med 1!2 million inbyggare (enligt 1855 års olkräkning) påkostar sitt folkskoleväsende 308,000 rdr mt, medan Sverge med 4 mil ioner inbyggare för samma ändamäl består 386,000 rdr s. m. afstatskassan. Men också visar redan 1afden nya norska folkskoleagen (af 16 Maj 1860) — så lång väg än ifven den norska folkskolan må ha till sitt näl — en vida högre syftande uppfattning if detta mål, än den som föresvälvat 1842 irs svenska folkskolestadgas upphofsmän. Det skal viere Almueskolens Formaal at inderstötte den huuslige Opdragelse i at biringe Ungdommen en sund kristelig Oplysling og forskafte den de Kundskaber og erdigheder, som ethvert Medlem af Samundet bör besidde, samt derhos i den Udtreekning, som Forholdene tillade, at före len videre frem i Almeendannelse.? Så lv