Aftonbladet – 14 september 1865, sida 2

i åtnjutande af de undervisningsoch bildningstörmåner, som blifvit skänkta ät landets öfriga inbyggare. Så hatva för folkskoleundervisuingens befrämjande lämpliga läroböcker, dels i kristendom och dels i historia och geografi, blifvit öfversatta och till trycket betordrade på statsverkets bekostnad. Åtskilliga skrifter till befordrande f kyrkosång och enskild andakt hafva likaledes genom statens försorg tid efter annan blifvit gjorda tillgängliga för den tinska betolkningen. Att den nya kyrkohandbeken och Lindblomska katechesen redan tidigt öfverflyttats på fiuska språket, är väl bekant. För bildande af linska folkskollärare äro stipendier till icke obetydliga belopp anslagna, hvaraf i närvarande stund fyra vid seminariet i Hernösand studerande ynglingar äro i åtnjutande. Den finska prestbildningen har på mångfaldigt sätt uppmuntrats och underlättats. Så t. ex. hugnades för icke så nånga år sedan en i finska språket kunnig studerande med flera hundra rdrs understöd, för alt så mycket snarare kunna fullborda sina teologiska studier och användas till tjenstgöring i de finska församlingarne. Då härtill kommer, att sockenbibliotek äro anlagda åtminstone i två eller ie finska församlingar, att ett ständigt lager af tinska böcker finnes att tillgå, dels i Torneå och dels i bokhandeln i Haparanda, samt att folkskolläraren i Sv. Öfver-Torneå håller dylika till afsalu, så borde väl sådana fakta, hvarom hr S. mycket lätt hade kunnat erhålla underrättelse af hvilken sakkunnig person som helst, hafva afhållit honom från hvarje dolsk hänsyftning på den finska nationalitetens systematiska undertryckande från svenska regeringens sida. I siället för att opartiskt angifva på hvad sätt finska böcker allmänheten härstädes tillhandahäl.las, falter det hr S. in att orda om planer tör bokhandels öppnande af någon bland de finska invånarne sjelfva, hvilket enligt svensk lag visserligen står enhvar fritt, men hvars utförbarhet dock med skäl kan ifrågasättas. Att utdelade skrifter med tacksamhet emottagas, bör ej förundra någon; ty hvilken förståndig menniska tycker ej om gålvor? Detsamma vore händelsen i hvilket land som helst och ej minst i hr 8. eget fädernesland,:der han för öfrigt. skulle påträffa ett: kanhända: både taecksammate och behöfligare fält för sin bokspridnivg. Såsom prof på-hr 5. sanningskärlek. må vidare nämnas, att hr S., vid öfverlemnandet af ett pärti ströskrifter till sockenbiblioteket i Haparanda, skriftligen tillkännagaf, att det skedde för: bibliotekets tillväxt. Det oaktädt omförmäler hr S. i Suometar, att han grundlagt ett folkbibliotek i Haparanda. Nu är händelsen verkligen den, att i Haparanda finnes sedun nägot år tillbaka ett af svenska öch fiöska böcker bestående söckenbibliotek, som således icke är af br S. grundlagdt, utin blott förökadt, hvarom han äfven sjelf haft vetskap, fastän rapporten till en aflägsen finsk tidning, der förhållandet i hr Sv tanka icke så n-ga kunde kontrolleras, kom att lyda ännoörlunda. Men det är ej första gången den finska atiovalitetens ifrare göra sig skyldiga till här påpekade öfverdrifter. Den genuina fennomanien, hvaraf vår resande språkforskare synes vara en värdig representant, har en gäng för alla fått i sitt hufvud, att den limska odlingen i alla tider af svenska styrelsen blifvit planmessigt motarbetad och undertryckt, hvilken orimliga fördom den Isynes ätven vilja vidhälla hvad beträffar I den. ringa återstoden at den tinska stammen, som ännu lyder under Sverges spira. Också tyckes det göra vär resenär ondt, att här och der hafva påträffat finnar, some tillika varit mäktiga svenska språket. Sådana gifvas ock; men detta härleder sig icke afnågon påtryckning från regeringens sida, utaR al en ingaluuda klandervärd åhåga hos finI narne sjelfva att lära sig svenska, hvilket de under den nästen dagliga beröringen med sina svenska affärsvänner och tjenstemän anse för nyttigt ätt kunha, och, san; ningem att säga, hafva svagheten ett betrakta såsom det förnämligare språket, hvarföre de gerna söka tjenst för sina barn isvensktalande familjer, eller ock stundom uppfostra dem i angränsande svenska socknar, eller låta dem bivista svenska skolor. Dock är det icke derföre att befara, det finskan skall utdö bland Sverges finnar. Deras anil har snarare tillän. aftagit, och hvad ärskildt Lappmarken vidkommer, så har linska språket derstädes afgjordt vunnit allt större och större terräng. Så länge stam;men af befolkningen å ömse sidor af rike gränsen är fiusk, som står i nära och liflig gemenskap så väl imbördes, som med den stora finska hufvudstammen, sä måste ock nödvändigt fin-k nationalitet och fiuskt språk bibehålla sig och vara förherrskande. Erfarenheten visar ock, att svensk allmoge, som hosätter sig bland finnar, efterhand helt och hället förfinskas, hvilket alltid måste vara händelsen, der en starkare nationalitet inverkar på en svagare. Och det finska folket, med dess uppspirande htteratur och vaknade sjelfständighetskänsla, är ätminstone ännu nog talrikt och mäktigt att bevara sin nationalitets frihet och oberoende af främmande öfvervälde. Annat är åter förhållandet med den lappska allmogen, som, i sig sjelf föga talrik, på alla sidor är om: gifven af främmande folkstammar, hvilka sedan sekler tillbaka mer och mer inkräkta på dess områden, så att numera ett ringa