Aftonbladet – 12 september 1865, sida 3

detsamma säga er farväl, ty jag reser i dagpingen. God natt, mr Raby4, svarade Beatrice lugnt, jag träffar er innan ni reser. Mr Raby sökte med en viss oro förmå henne att icke göra sig något besvär tör hans skull. Bratrice log utan att svara, och han lemnaude rummet. Beatrice väntade eu stund innan hon aflägsnade sig. Hon gick först vill sitt rum, smög sig derefier ned tillbaka utför trapporua och ut på terrassen. Ett ljus brann mr Rabys yture rum — tiden var vu inne. Sakta och ljudlöst trädde bon åter in ihuset. För att komma till mr Rabys rum mäste hon först passera gevom en läng sträcka af rum på nedra botten. Hon tretvade sig tram i mörkret och befarn sig slutligen via hans dörr. Der stannade hon och lyssnade. Icke ett ljud törrådde h-ns närvaro derinne, men en ljussträle silade sig ut genom en liten springa på dörren — hen var således ändu derinne. Hon knackade, men fick ej något svar; hon hörde endast huru ett vedwäd tumlade ued mot kamingallret. Hon kvackade ännu en gäng, utan att likväl nägon bad henue stiga in. Hon tog nu mud ull sig, öppnade dörren och steg belt djerfi in, sägende: -Ur-äkta mig, mr Raby; men jag måste ala med er munn ui reser. MRaby hvarken säg upp eller svarede. Hau satt framlotad vid et sitet bord, och Beatrice trodde ant han skret. Hon trodde så, meo var Icke såker derom; tvenne vaxljus bruvno på bordet, men rummet var stort, uch hon stöd i ena ändan deraf. Autingen han hade hört henne eller icke, var det vu för sent stt gå tillbaka. Beatrice gick der för helt lugnt fram ull bonom, och då hon stod bredvid honum, sade hon i bedjande ton :