Aftonbladet – 9 september 1865, sida 2

f stig 1d6, dritven till sina yttersta konseqvenser, kan blifva rent absurd, och som i sjelfva verket endast utgjorde en under diskussionens hetta framkastad antites, har tjenat en svensk tidning att underrätta Europa om Rysslands brottsliga afsigter och afslöja det reaktionära partiets inom sjelfva de skandinaviska länderna delaktighet deruti. Åtven om man medgifver öfverdriften i polemiken, återspegla dock dessa båda synpunkter temligen noga de båda tendenser, jag antydt. I pressen, i de litterära kretsarne och bland de nationalistiska bruchufvudena finna vi de af Aftonbladet spridda iderna ännu i full kraft, ider, som för ett ögonblick funno sitt praktiska uttryck i 1855 års fördrag till förhindra de af inbillade och omöjhga etablissementer vid Varangerfjorden. Lyckligtvis kan man på samma gång visa, att en allvarsam opposition börjar bilda sig mot denna doktrin, hvilken under en temli gen lång tid har tjenat till att draga fördel af de mnationella svagheterna och ömtåligheterna i norden såväl som i det öfriga Europa. För dem, som ur en mer allmän synpunkt betrakta gängen af nationernas händelser och öden, det tydligt, att den gam.a politiken af ömsesidigt misstroende och godtyckligt lagda tjettrar på de mest oundgängliga förbindelserna skall ersättas af solidaritetspolitiken, icke längre grundad uteslutande på racen, språket och institutionerna, utan på staternas geograliska läge i dess helhet och på de Industriella och kommersiella nödvändizheterna. De länder, som bestämdt behöfva hvarandra, vare sig ur idernas eller ur materiel synpunkt, kunna icke i oändlighet qvarstå i ett förhål!ande af fiendtlighet och ömsesidigt misstroende. Om denna öfvertygelse icke ännu öfverallt genomträngt de klasser, som man kallar bildade och kunniga, är det åtminstone obestridligt, att den vinner terräng långsamt men säkert bland de män, hvilkas intressen isynnerhet äro utsatta för att bli lidande på den gamla, oförståndiga och godtyckliga politiken. Det verkliga folkets tillträde till det politiska lifvet med den deraf följande öfvervigten för de reella intressena skall också öfverallt bli det bästa preservativ mo: de doktrinära teorierna. Då Sverges och Norges siatsför fattning endast bevi ett ringa inflytande åt det byråkr och universitets lementet, har man skäl att hoppas, att dessa länder icke skola efterhärma Danmarks fel i sin internationella politik. I Sverge och Norge inse den öfverdrifna nationalismens doktrinärer ganska väl sjelfva, å hvil-en sida den sanna allmänna meningen skulle befinna sig, om hon blefve på allvar rädfrågad. Det är derför vi sett Aftoubladet uppstimma sin klagolåt öfver att man icke förmärkt minsta spår al det gamla nationalhatet i den svenska societetens um gänge med de ryska officerarne i Stockholm, trots ?Polens välnad? och de förfärliga möjligheter, som den skandinavistiska tidningen skönjer i en nära framtid. I den anda af internationel solidaritet, som vi antydt, med uteslutande af all tanke på eröfring och områdesförstoring, skulle man säledes kunna påstå, att publicisten i Köpenhamn haft fullkombgt rätt i att uppställa teorien om nordens förening, en verkställbar, fruktbar och lyckosam idt för alla parterna, emot teorien om skandinavisk enhet, i hvilken det tredje landet, Danmark, finner sig af ödet draget mot Tyskland och Central Europa. I sjeltva verket begripa alla menniskor, möjligen med undantag af de öfverdrifna skandinavisterna, att Ryssland genom sitt geografiska läge tillhör det nordliga Europa lika väl eom den skandinaviska halfön, och detta skäl ensamt är tillräckligt att förklara nyttan af ett vänskapligt förhållande mellan de båda länderna. Sådan är åtminstone deras alltmer och mer tydligt uttalade mening, hvilka ej frukta Ryssland och som med nöje skulle se det genom 1855 års fördrag alstrade något spända förhällandet försvinna. Trots de enstaka upphetsnirgar 7tll hat och förakt? för den ryska regeringen, hvilka vi sett framställas vid det tillfälle, hvarom jag talar, tyckas de skandinaviska folkens majoritet tydligen ha kommit till den slutsatsen, att ett krig mellan Sverge och R land hädanefter är omöjligt. Skandinavien har icke såsom Danmark att frukta för en denationalisering genom beröringen med grannfolket, emedan språk, religion och institutioner äro alltför olika för att medgifva tanken på en sammansmältning. Sedan de fordna eröfringslustarne å ömse sidor slagits ur hågen, är det icke vidare någonting som förhindrar Ryssland att lefva i godt förstånd med de skandinavi ka staterna, och man her skäl att hoppas, at i norden såväl som i Fraukrike och England fordripgarne på en grundligt förändrad ställning skola bli minnera af en sckelgammal rivalitet öfvermäktiga. Handelsrörelsen de båda länderna emellan, isynnerhet i de norra provinserna, är långt ifrån att ha ernått den utveckling, som den medgifver, och invånarne i Finnmarken och Norrland äro säkerligen i våra dagar m.ndre än någonsin benägna att svälta ihjäl till följd af afbrytandet af deras förbindelser med Ryssland, till ära för den ?nationella antogonismens? princip. Återstår att tillägga, att de resultater, som erhällits af Uentente cordiale? mellan de båda makter, hvilka det särskildt tillkommer att tillämpa de nationella teorierna, i Danmarks angelägeuheter gifvit något att tänka på till och med för de kraftigaste försvararne af 1855 års politik. Striden melian de båda tendenser, som vi velat framhålla har hlifvit definitivt gln