Aftonbladet – 9 september 1865, sida 2

Jag vet att du gjorde det, min älskling; men det skulle leda till undergång och förderf. Jag känner Antony Gervoise, jag känner honom väl och hyser det djupaste medlidande med honom; men vi måste lefva och dö skilda från hvarandra. Mellan denne unge man och Beatrice Gordon kan aldrig bli det ringaste band af vänskap eller kärlek. Jag sade honom det i dag på morgonen. Jag förmodar att det är derför som han rest härifrån. Det skulle glädja mig, (m vi aldrig mera återsåge hvarandra, men jag vågar knappast hoppas det. Hon talade högt och tydligt, så tydligt att man skulle kunnat tro, att hon önskade att hvarje ord hon yttrade skulle höras ända bort till den mest aflägsna vrå af rummet, och att ingen, som möjligen kunde finnas inom hörhäll, skulle kunna misstaga sig på hvad hon menade. Men efter allt utseende att döma hade hon ingen annan åhörare än mrs Gervoise, som gret ångrens tärar. Det stora tysta rummet hade inga vittnen och inga lyssnare; det öppna fönstret var för långt från soffan, der mrs Gervoise låg, och för högt från marken för att någon, som stode nedanför på terrassen, skulle kunna höra hvad som talades. Hvad skall jag säga till Gervoise, Beatrice?4 frågade den stackars damen i en ömklig ton. ?Han kommer inte att fråga dig, min älskling.? Och Beatrice hade verkligen rätt. Mr Gervoise frågade aldrig sin hustru, huru henneg försok hade aflupit. Han hade gjort försök med en ambassadör och misslyckats; han beslöt nu att handla i egen person, men innan han började dermed, skänkte han fienden en skenbar vapenhvila på åtta degar, under hvilken han hoppades hon skulle glöm