Aftonbladet – 6 september 1865, sida 2

politica, icke neka att motstycken finnas, hvilka såväl i afseende på stilens yttre som dess inre värde torde kunna ställas dermed i jemnbredd, ja, såsom stilistiskt pecorale väl öfverträffa det. Aterstår frågan om cirkulärets äkthet. Att det framfödts och finnes till, sådant: som vi återgifvit det, är helt naturligt, alldenstund det blifvit oss företedt. För att icke de vredenes skålar, som de förorättade? skola vilja utgjuta, må utgå öfver ?förrädaren?, som meddelat oss detsamma. är det naturligt att vi ej kunna leda ny kenheten på spår efter honom, som för visso sjelf varit utsatt för mystifikation, om, hvilket af några löst antagits, en dylik skulle hafva egt rum. Att — såsom en insändare i N. D. A. yttrar — det icke bör kunna vara törenadt med svårighet att utreda cirkulärets uppkomst, enär det utfärdats i tryck, är ett stort misstag, ty cirkuäret var åstadkommet i litografiskt s. k. ötvertryck, hvilket oss veterligt aldrig brukar förses med tryckarens namn eller tryckningsort, något som ej heller nu fanns utsatt å detsamma. Ej heller har — såsom samma insändare menar — cirkulärets författare uti detsamma uppgifvit sin adress. Om så varit fallet, skulle man ju länge sedan kunnat veta från hvem det utgått; det säges i cirkuläret blott, att svaren böra adresseras till ?Komiterade för den sjelfständiga Adelsassociationen?. Om någon sådan verkligen finnes i hufvudstaden, torde vara vida lättare för der boende att taga reda på, än för dem som vistas på afständ, och det torde utan tvifvel snart komma att visa sig, huru det verkligen förhåller sig med den s. k. associationen — förutsatt nemligen att icke densamma nu upplöses, sedan dess verksamhet kommit i dagen, ty det torde vara sannolikt, att en hvar nu skall skynda att två sig ren från allt slags delaktighet i detta försök till sammangaddning och spärr-ridt mot reformfrågan. Att det inom adeln och äfven inom den del deraf, som är fiende till representationsförslaget, finnas många, hvilka skulle sätta sig vida öfver deltagande i den intrig, om hvilken cirkuläret bär vittne — det hvarken kunna eller vilja vi bestrida. Den ärliga öfvertygelsen är alltid förtjent af aktning, från hvilken ståndpunkt den än framträder i handling, och ej vilja vi brista i aktning emot de af reformens öppna motståndare, som ej ledas at enskilda beräkningar och intressen. Det är egoismen, fördomen, det förvillade partisinnet som äro vår gemensamma fiende, farligast då han döljer sig i anonyma intriger. Att sprida ljus öfver hans mullvadsgäng är äfvenledes vår gemensamma pligt, och denna ha vi, genom cirkulärets offentliggörande i den form det för oss framlagts, sökt att uppfylla.