Aftonbladet – 6 september 1865, sida 2

och sade till honom med en blick af strängt missnöje : Jag har ju en gång för alla sagter, att jag önskar vara allena här i trädgården!? Ska jag gå min väg?? frågade Antony. Undergitfvenhet mildrade alltid Beatrice, utom att hennes ursprungliga motvilja för Antony hade gifvit vika för ett slags föraktligt och medlidsamt tycke för den unge mannen. Hon studerade honom med en sorgsen undran och upptäckte hos honom onda instinkter, så djupa och så farliga, att hon ej kunde annat än betrakta honom såsom en varelse af ett annat slägte än slägtet Homo — såsom ett grymt, trolöst och vackert exemplar af kattslägtet, som icke kunde hjelpa sin ondska mera än huskatten eller tigern kunde hjelpa sin. Och likväl skulle jag kunna tämja honomX, tänkte Beatrice emellanåt. Och så var äfven förhållandet; hon kunde tämja, men icke kufva honom; hon kunde qvätva de yttre oarterna, men aldrig nå det innersta af hans hjerta. Ni behöfver inte gå?, sade hon nu, temligen nådigt. Hvad har ni gjort under er bortavaro? Ni har väl jagat kan jag tro? Antony nickade. Jag förmodar att ni inte kunnat förmå er att läsa den der boken, som jag lånade er?6 4Jo, jag har läst igenom den?, svarade Antony hastigt. Beatrice höll upp sitt finger. Nu narras ni för mig?, sade hon. Beatrice, på mitt hedersord...... Säg inte så, inföll hon, ?det smärtar mig.t . . ch Antony såg med en viss förvåning att hennes ögon stodo fuktade af tärar.