Aftonbladet – 2 september 1865, sida 2

tillgifvenhet, som till sin oskuld liknade en faders och till sin ömhet en älskares. Han lärde henne allt hvad han visste och framför allt den gamla och moderna litteraturen. Litteraturen?, sade han ofta till henne, är menniskotankens skönaste proctukt. Vetenskap och konst, ehuru visserligen ädla företeelser, lida dock af en viss etsidighet.. Litteraturen är allt i alla för dem som förstå att mäta dess djup.? Han gjorde sitt bästa för att låta Beatrice ransaka dessa djup. Ack, hvilka bebagliga, blomster-trödda stigar visade icke mr Ray den vetgiriga unga flickan på det klassiska vetandets eköna fält! På hans bud aflemnade alla Hymettus bin sin ljufva honing. Från den antika skaldekonsteus lugna och ädla verld förde han henne omärkligt öfver till de äldre italienska och engeiska skalderna, som väl voro miudre fridfulla, men mera skarpsinniga och genomtr ängande. Hos dessa dröjde mr Ray och Beatrice länge och njöto i fulla drag af Petrarchas, Dantes, Chaucers, Spensers, Shakspeares och Miltons herrbga sällskap. Då dessa poesiens furstar voro utforskade, lärde mr sin unga lärjunge att känna de mindre klart lysande andar, som i hvarje tidsålder tindra med mild stjerneglans vid sidan af de stora planeterna. Och sålunda ledde han henne steg för steg till våra dagar, i det ban med omsorgsfull hand samlade alla blommorna och undgick de vådliga snarorna och fallgroparne på vägen. Icke underligt således att dessa lektioner, hvilka egde ett ljuft behag för mr Ray, voro en verklig lummel för Beatrice. Ben nes lit var ganska mörkt och tungt. Mr Gervoise utötvade en både grym och enväldig makt. Den stolta, unga egarinnan af UTarnvoste hade icke blifvit illa behandlad,