Aftonbladet – 2 september 1865, sida 2

Borta och hemma. En fruntimmerskongress! hvilket tacksamt ämne för det flacka grinet, men å andra sidan hvilken anledning till blandadt hopp och oro för dem som nitälska för ett rättvist utvidgande al qvivnans verksamhets fält! Skall kongressen genom en värdig och praktisk hållning bringa sakerna ett steg närmare detta mål, eller skall den genom motsatta egenskaper ådraga sig åtlöje och ännu mer aflägsna det eftersökta mälet? Detia får framtiden utvisa. När qvinnans egenskap af menniska först erkändes och hon fick sin moraliska rang bredvid mannen, gick denne öiver till en motsatt ytterlighet och begynte dyrka herne. Hon gjordes till ett afgudubelate, hvilket snart, sedan dessa förlorat krediten, öfvergick till en grann leksak ; hon behandlades så, som Voltaire säger att Iransmännen behandlade påiven: man kysste hennes fötter och band hennes händer. Hvad de positiva lagarne lemnade ogjordt, det fullbordedesafen annan codex, som varit ännu mera tyrannisk mot qvinnan: umgängeslifvets, konvenansens, etikettens. Man inbilläde qvinnan att det var hon som stiftade dessa lagar, då hon der emot var ett till händer och fötter bundet offer för dem. Då den borgerliga lagen sade utt hon var mannen undergifven, sade umgöngeslagarne att hon var hans herrskarinna, och den sednare artiga lögnen var längt farligare och mera förnärmande än den förra sanningen. Hon herrskade på samma sält som dogen i Venedig: framsattes vid högtidliga tillfällen och fjesades, men hade i sjeliva verket intet alt säga. Skall väl den blitvande kongressen bebjerta den sanningen, att hvad qvinnan först och främst behöfver är att lika väl som mannen, bildas allvarligt och grundligt och för lifvets behof, i stället för att, såsom pu gemenligen sker, vara dömd att dresseras under en förskräcklig brådska och förvirring? Barnet är mannens faderX, säger Englands store skald, och barnet är vanligen ett mjukt vax i sin moders händer, som formar det efter sitt eget beläte. Kommande generationers id6er och sträfvanden ligga alltid, som frön, i qvinnornas sköte. När dessa lifvas af ädla och högsinnande tänkesätt, ingjuta de dem äfven hos sina barn, och ingentin: förmår utplåna dessa första intryck. Nät de åter inskärpa hos sin afkomma, såsom lifvets stora ändamål, att göra lyckat, sö skänka de oftast verlden ett dulvet slägte