Aftonbladet – 2 september 1865, sida 2

ennes säng betraktar hon sorgset förändrinarne på himmelen. Solen har gått ned, ch månen gått upp. På ekgoltvet lysa venne ljusrutor med en blek och mjuk lans. En annan gång skulle Beatrice med vöje betraktat detta blå haf, på hvilket det ackra månskeppet långsamt seglade framåt, ch rutorna på golfvet och iakttagit dem ned en nyfiken och forskande undran; men mu har hon icke sinne för någonting annat in sin sorg. Hon söker icke att närmare indersöka den, dertill är hon för mycket arn, men hon känner den så mycket häfigare, emedan tanken ej förmår att på nåsot sätt skingra densamma. uGilbert! Goda Gilbert! sådant är det illa plågade hjertats rop. Plötsligt, men helt sakta, öppnades dörren till Beatrises rum. Beatrice såg upp; var det miss Jameson, denna hvita gestalt, som sakta smög sig öfver det månbelysta golfvet? Nej, det var icke miss Jameson; men Beatrice blef icke rädd, ty hon kände igen sin mor, mr Gervoises hustru, som hade smugit sig ned för att trösta sitt barn. Hon lutade sig öfver henne och kysste henne, och då hon kände tårarne på hennes små feberheta kinder, hviskade hon ömt: Sörj inte, min älskling! Beatrice svarade med att slå sina armar kring modrens hals och snyfta af alla krafter. Mrs Gervoise såg lika mycket förskräckt som upprörd ut. Mitt älskade barn4, sade hon i rädds bedjande ton, försök att vara lugn. Man kunde höra dig. Försök att vara tyst, för min skull. Beatrice kände huru hon darrade och förstod hennes fruktan. Detta hejdade plötsligt hennes sorg. Hön bötraktale modrens