Aftonbladet – 1 september 1865, sida 3

JUpele UD MEG OUPUTEUUG och jag vill derför våga försöket att anställa en, om ock ofullständig, undersökning om dess symptomer och orsaker. Jag begagnar dertill den annars ofta långa tiden på en ängbåtsfärd — tiden är nemligen alltför lång för den sysslolöse — och jag manas till upptagande af detta ämne af den för fosterlandsvännen nedslående anblick jag här ombord har af femtio emigranter — femtio unga, friska, arbetsföra personer, om ej af de yppersta, åtminstone icke af de sämsta i samhället, ty de hade alla sparat eller förvärfvat hvardera minst 120 å 200 rdr, flera vida mer, för att betalasin öfverresa — femtio af mina kära landsmän, som nu öfvergifva sina fäders jord för att söka sin lycka?, som det heter, i Amerikas urskogar — öfvergifva ett land, som har så många källor till rikedom och välstånd, som borde åtminstone kunna erbjuda åt hvarje arbetsför person, om han vill arbeta, en god utkomst. Hvad kan väl orsaken vara till dessa emigranters beslut att vända ryggen åt de fordna hjeltars land, icke med längtande håg och afsigt att, såsom de gamla vikingar, återvända hem med sitt byte, utan för att antaga nya seder och bruk samt uppfostra sina barn i glömska af det gamla tädesneslandet? Icke lär rätta orsaken kunna sökas hvarken i våra felaktiga representativa former, såsom jag sett någon tidning anföra — derpå tror jag i sanning att de fästa föga afseende: icke i bristande arbetsförtjenst, synnerligen som de flesta äro från Norrland, der största arbetslönerna betalas; icke säsom i KurHessen eller Mecklenburg, derför att de lägre klasserna piskas och förtryckas af de högre, ty nägot sådant veta vi icke af. Nej, andra orsaker måste finnas för deras vantrefnad här hemma, och jag föreställer mig att de ligga i den missriktning, hvartill vårt medfödda nordiska vikingalynne mer och mer urartat — den riktning uemligen att vi hellre än att på den lårgsammare men säkrare vägen genom arbete och sparsamhet söka förvärfva ett mättligt ur 06 välstånd, fått en olycklig benägenhet attj: sätta hela vår jordiska välfärd på spel, för att, med minsta ansträngning, så hastigt som möjligt, men helst i förskott, få njuta de frukter, som arbetet skulle bära; med andra ord: för att vinna pengar och anseende. Skulle detta slags förvärfningsbegär icke i sig sjelf vara, så alstrar det åtminstone en öfverdrifven, fosterlandskänslan döfvande, njutningslystnad och en falsk ambition. Men om denra missriktning af vårt gamla vikingasinne förleder så många bland vära arbetare att, med undertryckande af en af de heligaste känslor skaparen nedlade i menniskans bröst, kärleken till det land, som fäderns aska gömmer?, utbyta sin tarfliga, men säkra bergning mot ett svagt hopp om hastigt förvärf under ölvervägande äfventyr af armod och elände, månne den icke också, fast på annat sätt, uppenbarar sig, till oroväckande grad, hos en stor del af den icke emigrerande högre och lägre befolkningen? Se der en fråga, som i sanning förtjenar att undersökas! Man behöfver i sanning icke hafva gjort längre utflykter öfver Sverges gränser, än ?till Hamburg, Liibeck och Altona?, som det heter i en teaterpjes, för att, om man annars varit i tillfälle att upmärksamma arbetsfliten, umgängeslifvet och folkets seder, förnimma att vi stå lika långt efter våra grannar i flit och sparsamhet, som vi öfverträffa dem i skrytsamt och kostsamt lefnadssätt. Det torde tillåtas mig att, såsom bevis för detta mitt påstående, kasta en flyktig blick på värt lefnadssätt i förhållande till utländningens. Jag vet att detta är en ömtålig sträng att röra vid, och skall derföre sä skonsamt som möjligt behandla den. — Det är obestridligt att i ett land, der klimatet tvingar så lång tid af året till lefnaden inom hus, man liksom eger ett etörre behof än i de varma länderna af umgängeslifvets försiröelser, och vare det långtifrån mig att klandra den nordiska tarfliga gästfriheten i allmänhet, ej heller den lyx, som våra rika män — vi hafva gudnäs ej många af det slaget — utveckla. Lyxen är en häfstång för industrien och bidrager att bilda smaken. Men jag klandrar och jvg bekl gar att folk, som igke har råd, d. v. s. som är långt ifrån att lägga upp någon större eller mindre somma om äret till kapital, eller till : fbetalning af skuld, efterapar den rike i lefnadssätt. Se der en falsk ambition, som är lika narraktig, som den är klandervärd, Mat och vin utöfvai vårt. icke af naturen, men genom misshushållning, fattiga land ett alltför stort, jag vågar tillävga bedröfligt inflytande. Man kan verkligen genom stora middagar, läckert bord, utmärkta yiner, förväriva ett visst anseende, blifva bemärkt både hos högre och lägre, äfven om snyltgästerna veta att de kostbara anrättningarne tagas på kredit; och besynnerligt nog utöfvar ryktet om ett eltekt ätven på en del svaga menniskor, heter. Det är detta efemeriska anseende, allt för många beklagligen äro nog fåfänga att vilia förvärfva. Det är klart att, bakom ryggen, klandrar, ja skrattar man åt den, som sålunda spiller sin förmöge het på det iumpna skrytet att vilja förete lika god — ja om möjligt bättre — möbler, lävkrare bord, finare vin, än den rike mannen, men man är nog sla af sin mage, nog passivnerad för nöjer, att skaka handen hjertligare, taga djupare af hatten för den, som lefver på stor fot och gör bjudningar, intilldess nemligen att han kommer på obestånd. Då ha alla förutsagt?, alla ?missbilligat, alla beklagat det öfverdådiga lefnadssättet?, hvartill man förut, genom den uppmärksamhet man egnat slösaren, förledt honom. Det har blifvit en vana, som jag vill kalla ovara, hos oss att vid snart sagdt alla slags sammanträden, af alla slags anledningar, tillställa stora och dyrbara middagar eller feter. — Må det förlåtas mig att jag icke kan förbigå sjelfva rikets ständer med mina anmärkningar i detta afseende. Här är icke fråga att framhålla deras husLhellnina mad statona modoel -— dogtna min storartadt lefnadssätt ofta en impenerandej. som icke ens få godt af oset?, som det)