Aftonbladet – 1 september 1865, sida 3

håla och för hvilka hållas de dyrbaraste middagar — ett praktiskt sätt att bedöms hvad som skäligen kan erfordras i lönetill ökning för de embeismän, som äro elle1 anses vara skyldige att representera. Vi hafva ju nyligen erfarit huruledes i ett, annars för kiok hushållning beryktadt. samhälle tunnor guld ätos och druckos upp vid ett landtbruksmöte, der man i stället bort genom sparsamhet icke blott förelysa den jordbrukande befolkningen, utan ock söka att förvärfva kredit, alldenstund ett af de vigtigasto öfverläggningsämnena vid mötet var att söka nya utvägar att få låna mer pengar. Man talade aldrig ett ord om att spara ihop pengar! Och vid invigningen af en liten svensk bibana gafs eller gjordes en lukullisk fransysk dinr i många anrätt ningar, med mångfald af de kostbaraste viner för hvarje anrättning. Om tillstäl larne fingo betala hvar sin andel i denn: festmi.::dag, är jag säker att mången af dem får nu erlägga sina 7 å 8 proc. (det upp år vanligen kreditiv-räntan till) på de ånta pengar, han dertill nödgades tillgripa: och gafs den åter af bolaget, tror jag dei hade hade varit klokare att använda en de af de medel, öfverdådet kostade, till mate riel på banan, hvars framgång ännu är en olöst fråga. Man svarar kanske att detta var ett undantagsförhållande i anledning a: H. M:ts konungens höga när aro. Nå väl! Svenska kungen har den af oss alla så högt prisade förtjensten att vara i själ och hjerta svensk och tolkelig. Det vore att missfirma honom, om man föreställde sig att han skulle så värdera primeurer? och utländska läckerheter, att han, som har mer än någon annan att vinna eller förlora på vårt oberoende af utlandet, skulle förbise faran al ett öfverdådigt lefnadssätt på länta pengar. Dessa tillställningar egde rum vid Sundet midt emot en granne, af hvars sparsammare och förståndigare lefnadssätt vi kunnat hemta ett nyttigt föredöme. Vi se att det lilla Danmark genom sin sparsamhet hade redan, nu vid sista krigets utbrott, i det närmaste betalt hela den skuld, som förra kriget åbragte, och ingen tv flar nu att icke danskarpe skola, oaktidt sina tunga stats bördor, temligen fort amortera den nya skuld de fått vidkännas. M:n också ärlef nadssättet der helt annorlunda än i Sverge, hvarken så kostsamt eller skrytsamt. Jag vill icke tala om lefnadssättet i det rika Tyskland. Frankrike, Italien, der millionärerna endast såsom sällsynt undantag göra sådana dinger, som den, hvilken prunkar med lånta fjädrar, ofta gör hos oss — al. drig sådana souper. I hvilket annat land än i Sverge är det väl brukligt att unga herrar, officerare, handelsbokhållare, kongl. sekreterare etc. göra af hvarjehanda mer och mindre sökta anledningar så ofta middagar å 15, 20, ja 30 å 40 rdr kuverten? Deltagandet i en proponerad tillställning kan man ju, enligt den hos oss missriktade föreställningen om det passande, icke undandraga sig? Det går ju icke an att helt enkelt och sanningsenligt ga att man icke har råd? Detskäms man men man skämmes icke att göra skuld och öka skuld, tills man slutligen rymmer eller gör baukrutt. En ung mans lefnads sått i Sverge är vanligen så mycket dyrare, än i de rikare länderna, som landet är fattigare, och detta kommer hufvudsakligen a! vår i mänga afseenden aktningsvärda, men, hvad lefnadssätt och hushällning beträffar, bakvända ambition. Vi ambitionera mindre att genom a bete och försakelse skaffa oss råd — skaffa oss en sorgfri, oberoende framtid och våra barn en tryggad lefnadsställning, än att synas ega råd att sjelfva lefva på stor fot, alltid med ambition alt synas lika god som dem, som stå ett stycke öfver oss, och att uppfostra våra barn till förnämare folk, än vi sjelfva tro oss vara. (Forts. följer). s———-Ä a