Aftonbladet – 1 september 1865, sida 2

andshöfdingar till landstingsordförande för nnevarande år så mycket mer egnad att väcka förundran, som folkets önskningar i Jetta alseende ytterligare gifvit sig tillkänna sedan den nästsista utnämningen. Det skulle vara öfverflödigt att påminna våra läsare om dflerehanda skäl, hvarpå en allmänt utbredd och hyllad mening stödt sitt yrkande, att regeringen icke borde förordna landshöfdimgar till ordförande i landstingen — ty dessa skäl äro så enkla, naturliga och handgripliga, att hvar och en. vid ringaste eftertanke lätt finner dem. Ännu mi dre kan det falla oss in att upprepa dem i det syftet eller hoppet :tt dermed inverka å regeringen: ty att hon i detta fall oryggigt beslatit att ej gifva efter för den slags päåtryckning, som ligger i en hofsam framställning af förnuftiga skäl och grunder — en påtryckning, som eljest enligt vår mening den mest sjelfständige och karakterstaste utan blygsel kan rätta sig efter — det har hon nog och öfvernog visat. Det är möjligt att hon läter sig bättre öfverty gas af mer eklatanta, men icke mer bevisande åtgärder, t. ex förslag om ändringar i landstingsförordningen eller andra misstroendevota, som naturligtvis i det längsta undvikas, men till slut kunna blifva en nödvändighet. Atttrotsa en opinion kan stundom vara en befallande pligt, och modet att så göra förtjenar då sitt erkännande; men äfven det modet att vidgå ett misstag, reparera en förseelse samt gifva vika för förnuftiga skäl och berättigade anspråk är ej att förakta. I början af året omtalade vi en af 127 ledamöter af Örebro samhälle till K. M:t ingifven petition om ändring i förordningen om kommunalstyrelse i stad, hvilkens plutokratiska tendens ej visat sig egnad att uppamma ett sannt medborgerligt intresse. Nu ha 165 Upsalabor följt detta föredöme och till regeringen inkommit med ett märkligt uttalande i samma syfte. I sistnämnda petition yttras bland annat: Enligt den sednast upprättade och vid val af stadsfullmäktige, hkasom vid omröstning på kyrkostämma, gällande röstlängd egde Upsala stadskommun 2133 röstberättigade medlemmar, hvilka tillsammans disponerade 18,518 röster. Utaf detta röstantal kunna 1401 personer, eller närmare två tredjedelar af samtliga röstberättigade, icke afgifva flera än 1802 röster, säledes icke ens en tiondedel af hela röstbeloppet! Inom Upsala stads kommun linnes visserligen icke för närvarande något bolag af större betydenhet eller vidsträcktare omfattning, ehuru inom kort det stora Uplandsbankbolaget, som räknar bolagsmedlemmar öfver hela Sverges rike, kommer att uppträda, formligen kontrasigneradt, med sina rättsanspråk i detta afseende; men detta oaktadt uppväger t. ex. bränvinsminuteringsbolagets röstantal icke mindre än 13 af det högre elementarläroverkets ordinarie lärares röstantal! Obilligheten af ett sådant förhållande, som det i båda dessa fall anmärkta, torde vara sjelfklar: likasom i det förra tallet efter vårt förmenande ett missförhållande mellan det personliga menniskovärdet och penningens lagbestämda värde framstår i öppen dag. Likaså visar sig bildningens tillbakasärtande för penningen i det sednare fallet på ett icke mindre betecknande sätt.? Vi kunna ej erinra oss att någon kunglig komite förordnats under sistfö flutna månad, mes lärobokskomiten har afbrutit och tullkomitån slutat sin verksamhet. Landtförsvarskomitens betänkande, af hvars inuehåll ett och annat blifvit bekant, har visserligen ej underrättat oss, hvart de två å tre hundra millioner, som sedan 1830 af rikets ständer beviljats för landtförsvaret, ta git vägen, men i stället att nu behöfvas 7 millioner till nya gevär. Utställningskomiten har fått visshet om, att Finland tillåtes deltaga i 1866 års skandinaviska exposition, och anledning att hoppas att denna ej skall komma att lida intrång af en samtidig utställning i Köpenhamn. Till slut böra vi erinra om de tvenne nyss bildade folskollärare-föreningarne: i Södermanland och Göteborgs domprosteris norra kontrakt; om inbjudnngen till stiftande af ett rederibolag; om det sista, dråpliga aktstycket i det med vanlig svensk raskhet fortskridande Wallenbergska målet. Justitiestatsministern hade rätt, då han skref, att af all fart är lagfarten den längsammaste?. Dock — vi skulle ej med samvetsgrann fullständighet utföra vårt åliggande såsom krönikeskrifvare, om vi för expositioner och muskoviter och landshöfdingar glömde en sådan Hauptund Stastsaction?, som den kungliga familjens förökande med en ny medlem, det monarkiska väldet till yttermera stöd och alla undersåter till lifligaste glädje — derför har åtminstone Posttidningen i kraft af sin officiella allvetenhet gått i borgen. Saluten för den nyfödde skaffade en menniska ur verlden — men det kan ju nära nog kallas att dö för kung och land, och då är derom intet att säga. — Huru tiderna förändras och förändra! Nu väcker det ej, såsom året efter julirevolutionen och polska resningen, någon sensation, nu angripes det ej i oppositionens och behöfver ej försvaras i dynastiens tidningar, att en liten furstlig medborgaretelning döpes till Nicolaus; man har lagt bort en ötverdritven ömtälighet och tagit ett jättesteg i humanitet. Redan kastar hertigtitelns imposanta emblem sin glans öfver den provins, som hedrats med namnet den svenska liberalismens vagga, och som en gång skaftade Örebromötet så många deltagare och Öre broförslaget så många vänner. Nu undrar hela verlden, om devuemanget bereder sig att på öfligt sätt tacka för den visade nåden. Ha vi växt ifrån sådana uppträden? Eller skola vi få en ny anledning ati — nägot fritt — tillämpa filosofen de Vives ord: le devoue