Aftonbladet – 1 september 1865, sida 2

Beatrice kände det lila sidohugget, och så gjorde äfven Gilbert; han kysste henne och steg derpå helt iug tupp ivagnen, som kommit tillbaka för att hemta honom, sedan den fört mr Raby till stationen. Beatrice stod stum i sin sorg och följde honom med sina stora svarta ögon; men då hon såg honom stiga upp i vagnen, som skulle föra honom bort, och såg John sätta sig upp på kuskbocken, slog hon ihop händerna i si vilda sorg och sprong åter framåt. 1? ropade mr Gervoise; och innan Beatrige han fram, rasslade vagnen framåt vägen, uppdrifyande ett moin al dam. Beatrice sprang några få steg, men äfven innan mr Gervoise hade hunnit upp hepne, hade hon insett det hopplösa i sitt försök och i sin förtviflan kastat sig ned på vägen; och der låg hon och szyftade bittert och motstod hårdnackadt alla hennes förmyndares smekande böner om att stiga upp och gå n. Då mr Gervoise såg huru fruktlösa hans ansträngningar voro, ändrade han plötsigt ton. Miss Gordon?, sade ban, ?om ni inte godrlligt går tillbaka hem, så ska jag hjelpa er. Beatrice såg upp. Hon läste i hans anigte, Det var bestämdt och ?styggt?, som von efteråt sade; och Beatrige hade nog mycset förstånd och stolthet för attlyda. Hon este sig upp och gick fram mot huset, med vjertat vida mera svällande af sorg öfver jilberts afresa än af harm mot hans far. Från ett af de öfversta fönstren i det gamla röda huset såg hon modrens bleka, sorgsna insigte se ned på henne med en längtansfull lick. Den stackars damen hade sett Bearices lidelsefulla sorg, och hennes hjerta nade blödt vid känslan af att hon icke längre unde hjelpa sitt barn. Då Beatrice trädde n i huset, sale mr Gervöise till henmnö: