Aftonbladet – 1 september 1865, sida 2

Så var det äfven, och det fanns ingen genting som kunde hindra Gilberts afresa Allt var fördigt och i ordning, och ha skulle icke ens säga farväl åt in styfmor Äfven mrs Gervoise var alltför blödig ocl käuslofull och skulle ej kunpat pthärda rö relsen vid skilsmessan från Glbert, 5 sade åtminstone hennes ömma och omtänk samme man: a Mr Gervoise hade ställt så till att Gil bert kunde resa helt plötsligt och hemlig hetsfullt, endast och ailenast för att undgi aljg obehagliga händelser; men det tann dock en som han ej kunde undvika. För hade han lemnat Beatrice åt mis Jan.essons uppsig. och gifvit denna dam sär skilda order att qvarhålla uckne der ho: var. Beatrice hade en stark vilja, oci miss Jameson en svag. Guvernanten glömde att gifva eftertryck ät sina befallningar ge nom attanvända väld, hon var äfven tung ock fet och kunde icke hinna uppsin elev, då denns väl börjat springa fram mot Coarnoosie: och just som Gilbert lemnade huset, tick Beatrice sigte på honom; hon såg äfven John och åkdonet, uppgaf ett genomträn: gande rop och sprang fram mot sin vän. Innan mr Gervoise kunde hindra det, låg Beatrice snyftande i hans sons armar. Du får inte resa! Du får inte resa!? ropade hon. Jag måste, Beatrice. Min far vill det. Hon vände sig om och såg på mr Ger. voise med en sorgsen och bönfallande blick. Låt honom inte resa — låt honom stanna qvar!? bad hon. Han måste resa, min älskling.? ?Nej, han ska inte resa!? ropade hon och stampade med foten. Jo, han ska göra det. Carnoosie är ditt, men Gilbert är min.? gälves