Aftonbladet – 1 september 1865, sida 2

STOCEHOLM den 1 Sept. Återblick på Augusti månad. Flera årtionden ha nu förflutit, sedan en: ngelsman, som gästat den skandinaviska ialfön, i en på sin tid ryktbar skrift y!rade, att förvärfvandet af Konstantinopel ch Dardanellerna vore för Ryssland miuIre vigtigt, in besittningen af norska kustandet norr om 629. Tjugo år sednare, unler början af Krimkriget, erinrade sig Morsing Chronicle och upprepade dessa mr Laings ord, tilläggande för egen del att det vore en förnärmelse mot det sluga ryska kabinettet att antaga, att det ej sysselsätter sig med förberedelser till förvärfvande afen sådan besittning. Denna varning — hon var ej föranledd at en uppskrämd inbillnings oyckelbilder. Hon hade till bakgrund bestämda förslag, måhända äfven hotelser samt — det vet man med visshet — en hel följd af diplomatiska handlingar och underhandlingar. Vi sakna ej skäl att i detta ögonblick erinra oss de varnande orden: czarernas försök att i halföns norra del bereda oss, hvad man kallat, ett polariskt lesvig, iro ej längre ofruktbara, när man utom våra gränser börjar tala om och beklaga den undertryckta finska befolknipgen i norra Sverge; och på samma gång som muskoviterna i Stockholm och Carlskrona förevisa sin sjömakt, underrättar oss en rysk legotidning, att priset för fred och godt förstånd med den östra grannen är norska Finmarkens isfria hamnar. Vi ha äfven här i landet ett antal Manchestermän — jemförelsen kan visst synas litet vågad, ty mot Cobden och Bright äro de våras proportioner nästan komiskt små, men den är likväl ej oriktig. Freden till hvarje pris är den gemensamma grundtanken; i fjol hade de hittat på, att vårt dyrbaraste intresse var fred och godt förstånd med ?Nordtyskland?, för att der — d. v. 8. hos Preussens junkrar — finna ett säkert stöd mot den lede arffienden i öster, som då liksom så ofta annars i oträngdt mål var skotteflan för deras patriotisms gigantiska fraser; i år deremot under den muskovitiska armadans besök fingo de sina ögon öppnade för den sanningen, att vårt dyrbaraste intresse är fred och godt förståud med Polens bödel, som från oss röfvade Finland. Enlig: regeln, som bjuder att gifva kejsaren hvad kejsaren tillhörer, anteckna vi först i audra rummet bl nd månadens hufvudtilldragelser landtbruksmötet och industriuts ällningen i Malmö. Men efter allt hvad derom ordats i tal och skrift, skola vi ej mer än nämna ett ämne, om hvilket vi alliförväl kunna säga oss sjelfva, att äkta och veritabla tidningsläsare af den moderna sorten, hvilkas intresse städse befinner sig, om vi så få säga, å flyende fot?, redan betrakta detsamma såsom utnött. Vi påräkna dock gunstigt öfverseende, om vi i förbigående tilåta o-s att begagna tillfället att framställa den anmärkningen: att de sem tro, att det är blott i fredens och den s. k. lugna samhällsutvecklingens ofta något qvafva ro, som det sanna framåtskridandets ideer spira upp och förverkligas, hatva emot sig bland annat expositionernas historia. Man har velat upphöja dem till fredsfester ej blott i den meningen, att de knyta de gemensamma materiella intressenas föreningsoch försoningsband mellan fiendtligt söndrade folk, utan ock i den, att de skulle visa, huru det är i fredens hägn allena som samhällsoch kulturutvecklingen frodas, medan den för. menas afstanna och qväfvas under vapenbullret. Men -—det var ej i en tid af fredligt lugn och politisk stiltje, som industriutställninga ne gjorde sitt inträde i kulturhistorien. Det var tvärtom i revolutionens morgon, under ett ramlande samhälles brak och dunder, den idn föddes till verlden; krigets åskor mullrade kring dess vagga och följde troget dess ungdom; de fyra första (franska) utställningarne egde rum åren 1798, 1801, 1802 och 1806. Det kan ju vara billigt, att vår tidsålder, som i så hög grad njuter godt af denna id, hvilken en blodig verl..shvälfning lemnat oss i arf, erinrar sig att dess upphofsmän hade mycket annat än industriella fredsfester? att syssla med. Då regeringen första gången (år 1863) skred till utseende af landstingsordförande och beslöt sig att öfverraska landet genom förordnande af vederbörande landshöfdingar, der de icke äro af sjukdom hindrade?, röjde hon en viss tvekan, ty hon fann sig böra nedlåta sig något ur sin ofelbarhets höga regioner och i en officiell communique hålla ett litet tal till menigheten om anledningarne till den landsfaderliga åtgärden. Säsom sådana anfördes dels ?de vid första ordnandet af denna institutions verksamhet förekommande särskilda förhållanden?, dels vigten af att de nya förelag, hvilka för att komma under behandling böra fjorton dagar före tingets början vara aflemnade (för den gången: till ordföranden), mätte bli lätt tillgängliga för dem, som på förhand deraf önska del. De motiverna voro nu visserligen ej mycket slående, men det var kanske ej så godt att hitta på några bättre; den allmänna meningens dom blef, att beslutet var Pomotiveradt?, Följande år, 1864, tog man för gifvet, att K. M:ts befallningshafvande ej skulle komma att intaga ordförandeplatserna i landstingen, alldenstund ju intetdera af de tvenne undantagsaförhällanden, som föregående år åberopats, då existerade. Icke desto mindre blefvo för ej mindre än fjorton landsting landshöfdingarne förordnade till ordförande, deribland personer som redan på det otvetydigaste sätt ådagalagt sin individuella olämplighet för den befattningen. Var ett sådant beslut redan då förvånanre från en regering, som eljest tycker om att ha ord för att lyssna till landets önskningar, så dr den nmnvss timade utnämningen af fjorton