Aftonbladet – 1 september 1865, sida 2

Måhända tänkte Gilbert, att hans far hade ett besynnerligt sätt att visa sin kärlek — att det icke låg någon synperligt stor faderskärlek uti att skicka honom bort att uppfostras hos en svåger, som han föga frågade efter; men han gjorde hvarken anmärkningar eller invändningar, och frågade endast: — ?Kan jag få träffa Beatrice innan jag reser och säga henne farväl?? ta gosse, Beatrice är ett allt?Nej, min t för känslofullt barn, OCh Vi måste skona tnin käre henne. Du fårlof att resa genas., Gilbert.? Gilbert kunde med möda dölja am bedröfvelse men stoltheten qväfde hvarje yttre tecken af hvad han kände. Hans läppar skälfde och hans ansigtsmuskler arbetade härdt, men detta var också all den rörelse han visade. Min stackars lilla Beatrice! suckade han för sig sjelf; och hans tankar flögo tillbak till flodstranden, der han hade lemnat henne, och det dröj intelänge, som hon hade yttrat då han gick. tBeatrice kommer att sörja en smulaX, sade mr Gervoise; men inte länge; din bror Antony kommer hit, och han ska nog trösta henne, derom är jag öfvertygad. Somliga föräldrar ha för sed att sporra sina barn medelst afund och svartsjuka, måhända hörde mr Gervoise till denna klass, och talade om sin yngre son för att gifva den äldre ett nyttigt stygn; men Gilbert var ädel och storsint, och han svarade helt enkelt och sanningsenligt: tJag hoppas att han ska göra det. Jag vill inte att Beatrice ska känna sig olycklig. Naturligtvis. Och nu, min bästa gosse, tror jag verkligen att det är tid på att du reser.4