Aftonbladet – 31 augusti 1865, sida 3

CJ kål d fadrens dyrkan mer och mer försvann ej blott i offentliga kulten, utan älven i församlin gens medvetande. Från femte seklet till retor-1a mationen dyrkas Jesus om Herren Gud; i högre s bildade lärares teologiska föredrag kallas hans nt ut tader (Papa); krucifixet förherrligas som Guds bild, Varia som Guds? moder. I mes-la san, medelpunkten för all gudstjenst, källan förl 1 all himmelsk nåd, dyrkades blott Kristus, den ur 1 brödets och vinets elementer af presten alltid ja e n f ånyo underbart trambragte Herren Gud, såsom tolkets katolska fntasi föreställde sig saken, om ock ej kyrkan uttryckligt så lärde. Det är ännu mycket för litet erkändt. att medeltidens kyrklighets missbruk och fördert hulvudsakligen hade sin grund i den kyrkliga dog: mens bestämmelser i Nicea och Chalcedon, den fullkomliga likställningen af sonen med f dren och den derig.nom verkade fadrens undan: skjutande bakom sonen. Var en gång sonen ryckt ur sin i evangeliet anvisade medlareställning mellan gudomen och menskligheten ochls sjelf satt på den himmelske Fadrens herrlig-e Retstron, så blef fadren derigenom temligen öt-11 verflödig, åtminstone för församlingens uppbygI gelsebehof. Det friska närvarande gudomhga hitl vet pulserade numera i sonen, från honom blott I c strömmade det ut; hos honom hade kristendo; I ; ; 4 men, åtminstone skenbart, allt. Medeltidens fantasi utbildade visserligen villfarelsen än vidare. Så snart sonen en gång i sig förenade fadrens fulla värdighet och makt, så upphörde han att vara den nåderika mens liga medlaren, han förvandlades tlermed till den allsmäktige. allrättfärdige himmelske lagstiltaren och domaren. Skenbart konimen menskorna helt nära, ställdes hån i sjeliva verket i fjerran Menskohjertat behötver en mensklig medlare. li Denne skapade sig det fromma smnet af äkua I: kött och blod. Hade menskornas historiske trälsure genom en på anäg kommen teologi och ls kvika förlorat sina äkta menskliga egenskaper, så förstod den religiösa fantasien att skapa an: !l t l Å dra frälsare i hans ställe. Här hgger nyckeln ull den katolska Marieoch helgondyrkan. följd af samma misstag, hvarigenom kyrkan först beröfvades den tröstiu!la gemenskapen med den hunmelske fadren. gack henne ärven till stor det det letvande sjäisforhallandet till sonen törloradt, I och en molnbild af, på legendens fantastiska guld ce gr nd målade. menskor trängdes störande och tor1 dunklande mellan trälsarn och syndarne. Hvarjen iorsvagning al bibelns rena och vvilkornga Guts t tro hömnar sig snart genom törgudning at det. skapade, hvilken träder i stället for den rena? gudsdyrkan. Det blir aldrig ostrafladt, om hög-t sta äran ej mer lemnas Den, som äfven sonen ! skall underläggas, pa det tran ma bi alltiala. f Kyrkomötenas i Nicea och Chaleedon dogmer om Kristi person maste ha till följd, att -— en-Js tigt teorien — Kristus blet allt i alla och, eme-l1 dan teorien ej var klar, vanliga menskor hylla-l: des i stället för honom. Men just dertör kunde j ej den tiapunkt utebli, då kristenheten i de för I l j denna följd och nödgades till en allvarlig och grundlig revision at läran om Kristus. När protestantismen riktade spetsen at sma anfall mot messans Kristus?, så bekämpade han dermea den sedan mötet i Nicea herrskande åsigten om Kristi person. Icke en: ?Herre Gud?, som antar git menskokropps skenbiid. kunde på protestantismens ståndpunkt vara verldens medlare; icke genom presterlig magi kunde återlösningens sed1! liga önder föregå. Till den historiske Kristus. till I. faktum at Kris offer på korset, till de tran Her 4 ren under hans lit och hlande utstrommande and 1 nga och sedhga krafterna måste relormationen ! återgå. Ätven Luther, så litet han trodde sig at : vika från den ärtda Kristusläran, lägger dock en alldeles ny vigt på menskan Kristus, på den tralsare, som till mandomen vore satt ölver allt skapadt och upptyllde allting?. Visserligen kunde det ej lyckas Lutheratt göra tullt allvar med Jesu mensklighet. Dexull var han ännu för mycket fången i medeltidens förutsätt: ning att Kristus var en vasentligt gudomlig person?; ännu mycket för mycket höllv honow treenighetslärans gamla formler under sin för nollning. Att Jesu gudomliga personlighet menskliga natur jemväl erhållit gudomliga egenskaper, i strid mot dess väsens beskafienhet, an det omöjliga har blifvit möjligt, är ett hvarje förklaring hånande under. Verld, förnult och djetvul måste derpå förargas. Mellan kyrkoläran om Kristi person och menskliga förnuftet ges det dertör ingen försoning; 1 hvarje försök att vetenskapligt begripa kristen l domen såg derför Luther alldeles i anden af mer deltidens n unkväsen, ett attentat på kristna trons helighet och öfvernaturlighet. Alven Zuwingli som vida lifligare än Luther kände behotvet ai en äkta mensklig Kristusbiid, kunde ej höja sig oll ett, verkligt historiskt förständ at Krisia pe son. Äfven honom klatbundo formlerna från Nicea och Chalcedon. Sedan reformationen har läran om Kristi person blifvit en olöst uppgift. Lösningen har nu blifvit ett trängande Deo. Intet är ovärdigare än att dritva ett tvetydigt spel med begreppet gudom.? När t. ex. Beyschlag i sitt kyrkodagstal i Altenburg anmärker: Kristi syndfribe: törer oss öfver till det, som vi med tull mening och rätt kalla Kristi gudom, så förstår han denna i en mening, alldeles oförenlig med den kyrkliga. Hvartör skulle syndfriheten? i siginnefatta gudomen? Hör det då ej till menskans bestämmelse att vara syndiri? Kristi syndtriher törer så litet till hans gudom, att den fastmer tvärtom förer till hans sanna mensklighet, B. menar något helt annat för ötrigt är. kyrkolärans syndtriket, ej, som denna, den absoluta oförmavan att synda, den tullt gudemliga heltigheter och herrligheten, utan en i den menskliga utvecklingens form törvärtvad sedlig tulikomhghet, son utan ett medvetande af absolut beruende och törplig else mot Gud... utan frestelsens strid ej är sänkbar. Kan då den sanne Guden tänkas son absolut berocnde af sig sjeli? Kan i den sann: Guden en utveckling? eller en trestelsens strid ega rum?! En teologi. som om Kristi person pa en gång påstår. att den sedligt utvecklat sig oci är väsenslik med Gud, att den bestatt i frestelsens strid och innehar den eviga gudomen: ev sådan teologi arbetar på sin sjelflörintelse, motsägelsens och den inre osanningens förbannelst hvilar på henne, hon säger i samma andedrag ja och nej. Den teologiska vetenskapen har uppgifvit begreppet om Kristi gudom i den kyrkligt öfver :emnade betydelsen. Då äfven jag gjort detta i min Charakterbild Jesu, så står jag dermed nu bland den teologiska vetenskapens representante: så litet ensam, att jag knappt kan anföra någon nämnvärd, som ej med mig ölverensstämmer 1 denna punkt. Den ärtda lärans anhängare becvisa genom eget exempel, hur ohållbar hon är vå vetenskaplig mark. Hvilka småkonster oc! undanflykier har t. ex. Thomasivs måst använde tör att göra kyrkoläran någorlunda smaklig? Har kan blott hjelpa sig med det antagandet, att den eviga Logospersonligheten eller andre gudoms personen 1 treenigheten vid sin förening med den menskliga naturen i Jesus sjelf berötvat sig sina gudomliga egenskaper och dermed sjeltva siv gudomliga en. Gud har alltså på det sättet blifvit menska i Jesus, att han wuppsaf sitt av domliga väsen ! Men ett Gudsbegrepp, i hvilket dess frandyilkons det gudomhga väsendet. mast törnekas. är ock intet Gudsbegrepp mer. En Gud. I som upphört att ega Guds egenskaper, har 1ven upphört att vara Gud. Just den modem: lortodoxien har i sjelfforstörande ironi faktiskt full komnat förnekelsen af Kristi gudom?, som den I förekastar sina teologiska motståndare. Med rätta har Schwarz betecknat Thomasii Kristuslära som en i sina konseqvenser till den farligaste ratio nalism hemtallande. (Nvaste teologiens Historia, svenska öfvers. sid. 172). Jag har redan i min Christliche Dogmatik? anmärkt, att den rentaf och i arunden upphöfver audumen, att I verkligheten här blott at Logos blir den gudbe: I oröfi ade menskan öfrig. som endast med tillhjelp