Aftonbladet – 31 augusti 1865, sida 3

alen IOF statens vYadi, UCL dlllllanliae Bl ch sammanletnadens behag. Man trattar tundom personer, som i sitt egna iure äro ullsomlgt otillgän hga tör allt högre !it. nen for hvilka icke destomiudre. eller jus lerför, statskyrkan är ömt hbyliad, och dt evisa på det vältaligaste sätt, att om man lott rubbar den minsta sten i den herrliga pyggnuden, så skall genast allt storta öfverinda. För påfven hysa de en viss respekt om öfverlågsen kyrklig teknolog, och önska it resp. statskyrkor måtte kunna komma ill delaktighet i hans p tenträtt. Luther ir för dem en fast besyvnerlig karl; först lösare, som pojkar med rikt arf, men gifte ig sedan till nya pengar och blef slulgen en skicklig slussvaktmästare att moderera idens ström. Vår kyrka har visserligen, nena de, hållit sg till slussvaktmästaren, ch sålunda utvalt den goda delen, den der cke skall från henne tsgen varda. Toma själar och toma hjertan har det lltid varit godt om. De älska framför allt len kyrkliga sömnen som ett privilegieradt opiat, säväl för den oskadiiga sadducerska ikgiltigheten som för det fariseiska sjelfhehaget. Deriör ser man så ofta verlds mäns indifferentism och kyrkomäns zelotism trognaste förbund till auktoritets-trons skydd, alldeles som på Jesu tid. Under det för den sanna protestaatismen äfven det höpsta priset for sanningen icke är för högt. r deremot de konservativa kyrkopolht:kernas valspråk: lugn till hvarje pris! Menu bör man verkligen, denna beqvämligbet till behag, undertrycka sanningssinnet och afstå frän protestantismens första grunditt utt bringa den kristna kunskapen i öfverensstämmelse med samtliga kulturutvecklingen, så att den kan bära verklig frukt i våra själar? Skall den stora verldsomfattande kristna folkskyrkan mer och mer sammenkrympa till en skum, trång konventikelstuga ? Nej. äfven striden har sin goda, sin berättigade sida. Han har väckt de likgihiga ur deras slummer. Ötverallt afbandlas fråvan: Hvad synes eder om Kristo? Ar han Gud eller mensko?? Man lärer sig skilja mellan religion och teologi; att kristendomen ej består i formler, af menskohärder ullverkade; uten an ban, som den eviga kärlekens uppenbarelse, som Gudsrikets eller den eviga frälsningens förverkligande inom nenskligheten, är ande och lif, och som sådan i sig innebär principen för verldens besegring och förklaring. Vi tortsätta deriör våra kyrkliga frågor och meddela i oag Schensels belysning ut den dogmatiske Kristus: Enligt kyrkoläran betyder Kristi gudom, att menskan Jesis Kristus tillika äfven ar sann och evig Gud, at lika väsen med Gud tadren och Gud den helige ande, af evighet den andre personen 1 den beliga ueenigheten. Enligt kyrko: äran har Jesus Kristus äfven som menska, i kratt at upptagandet at hans menskliga namr i ans gudomliga. väsens gemenskap. varit allsmäkvp, allestädesnärvarande, allvetande, oinskrövkt i sin vilja och bandling, oändlig oc märhg. Han har som menska i moderskötev i krubban, pa korset, under dödsångsten, om ock or de samtdas skumma blick den gudomliga härhgheten syntes dold under smärtans och smälekens slöja, regerat verlden. Det ar kyrkans tro om Kristi sunna gudom. Den som delar denna tro, han har rätt att i läran om Krisius anse sig för rättrogen och vittna mot kättarne, nen inyen annan. I denna kyrkligt ärfda mening tror jag visserligen e) på Kusu gudom. Jag måste då först uppgliva mitt hela tänkande och vetar.de och iramtöor allt även mitt samvete; jag måste ställa mitt tförnuit på bulvudet, jag mäste anyo börja. existera. De kyrkliga bekännelserna äro ej uppenbarade at Gud, utan uppsatta at otullkomliga menmiskor. Men mgen protestant kan — enbgt protestanusk ra — med sit samvete torphgtas på m.nskolära. Fa-tmer är det vår heliga pligt att hvarje tid från den ärida bekännelsen gå till: baka till de ursprunyvlivaste vittnesborder om bristus i bibeln, och i denna skola de tör oss ha största vigten, 1 hvilka Jesu egna tillförlitliga uttalanden om em person innehällas. Men nu hur: Jesus på intet ställe betecknat sig sjeli som den saune och evige Guden och aldrig uttalat ansprak att vara al evigt hka väsen, evigt hka makt och evigt hka betydelse med sin himmelske fader. I afseende pa de tre första evangelerna behölver detta intet bevis; men äiven i alseende pa det tjerde bar det sin tulla riktig: bei Alti detta Jesu tal ej mer ligga tör oss i ursprunglig tätning, är nu at al!la ojälviga forskare erkändt. Sa anmärker teol. prot. Weiesacker: trametällningen aliser i detta evangelium mindre att historiskt troget återge Jesu ord, än iastmer bringa i dagen hvad som varit Jesu ords djupare mening och sanning och hur han sjelt later sig uppfattas ur deras totalinnehåll (Untersuch iber die ev. Geschichte, sid. 250). Men ej ens ur antagandet, att Jesu talifjerde evangeliet atergetts med bokstaflig trohet, skulle följa, att Jesus helt enkelt ställt sig hka Gud fadren, d. v. s. i ordets ovilkorliga och oinskränkta mening för sig gjort anspråk på gudemligt väsen och gudomlig betydelse. Väl betecknar han sig som kommen otvanifrån och tillskrifver sig ett ursprung före tiden och öiver verlden. Men enligt den alexandrinska teologiens filosofiska 1drutsättningar, med hvilken det tjerde evangeliet owifvelakogt ädasalägger en nära bekantskap, tillhörde hvarje menska till sin andesida en företidlig och ötververldslig region. och hvad om alla menskor gället, uttalar Jesus om sin person, blott i högsta och förnämsta mening. Dercmot törklarar Jesus i fjerde evangehet den af judarne? mot honom gjorda ankiagelsen, att lian gjode sig lik Gud, alldeles be: stämdt som en smädelse (Joh. 5: 19-47; 10: 33). Han stöder sig dervid på det faktum, att han — som den himmelske tadrens son — intet kunde gora af sig sjelt; att faaren vore hans torebild i allt hvad han gjorde; att tan late visa sig alftadren bvad han hade att göra; att han vore sänd ar tadren och uträttade dennes upp: drag på jorden i sin tjenst. Enligt sanmanhanvet hänvisa dessa ord på helaudet om sabbaten. Blott undantagsvis skall fadren visa honom ätven större verk. såsom dodas uppväckelse och domen, ett ställe, som väl företrädesvis bör förstäs om sedlig uppväckelse och sedlig dom, da redan nu de döde skulle lefva och sonen egentligen ej dömer, utan blott trälsar (v: 27). Likaså gör Jesus ej anspråk på att ha egen vilja; hans bestämmelse är att blott tölja den himmelske tadrens vilja. Lika litet kan han ej ega vittne i sin sak: blott tadrens vittne om hunom ska man tro. Fadren har tryckt inseglet på hans litsverk (5: 25; 3: 17); och genom hans dra gande komma menniskorna ull Jesus (6: 37: 44). Dertör är hans lära ej af honom utan, al tadren, och blott denne skall man hedra. Alven gläder sig Jesus ötver sin taders kärlek (10: 17), ett ord utan mening, om han betraktat sig som betydelseoch väsenslik med tadren. Väl förklarar han, att han och tadren äro ett (ej en); men så omisskänligt vill han dermed icke Dbeteckna enheten i makt och rang med fadren, ati han omedelbart törut prisar tadrens höghet ötver alla (10: 29) och sedan säger fadren vara AA Rn dd endron 2A