Aftonbladet – 31 augusti 1865, sida 3

der det man dock i dess e ning gar ända till möjlighetens yttersta gräns. Hven skulle då kunna, i lif och lidande, i tvifvel och strid, tröstas al en sådan i afgrunden at sim gudoms medvetslöshet förlorad gången sann (Gud? En sudom, som vid sin ankomst till jordlen måste förnekas, blir ju i sjeliva verket för meniskligheten evigt fjerran och hämmande; den troende vill iatta den, och famnar i stället en molnbild. Derför blir honom ej annat öfrigt än att krypa tillbaka under Moses täckelse, under lagens ok, att. stilla sin hunger med dogmatiska formler, sin törst med liturgiska konster. För den vetenskapliga framställningen af Jesu person är nödvändigt att begripa den som en enhet. Kyrkoläran har klutvit den; den har derigenom blifvit vetenskapligt obegriplig, för församlingen osann. Nu har Jesus — det intygar evangeliska lustorien — varit en sann menniska. Hans menskblghet bildar hans persons enhet. Med Jesu mensklivhet måste således göras fullt allvar, och just detta har kyrkliga dogmatiken ända till denna stund ej gjort. Äfven Beyschlag yttrar: Här ligger den punkt, der kyrkän har att lära fven at sina dödsfiender; hon måste göra fullt allvar med Kristi mensklighet, med hans lifs historiskhet. med evangeliernas natur som historiska urkunder.? Sitt organiska kroppslif har Jesus, som hvarje annan menniska, hemtat ur den menssliga natnren och dess elementer, och äfven hans andelif är såvida hkartadt andra menniskors andelif, att hans personlighets ursprung går tilbaka till en omedesbar gudomlig skaparakt. Men derigenom är det enstående, att det, före tiden at Gud förordnadt, var bestämdt att förverkliga den sjelfva mensklighetens id. efter hvilken alla öfriga menniskor blifvit skapade. Så letite han i Gud evig som den ideala menniskan. mensklighetens urbild och förebild, tills han i tidens fullbordan efter Guds rådslut historiskt framträdde och ien process af tidshistorisk sjelfuppenbarelse inneslöt sitt eviga väsen. Såtillvida är med begreppet om Kristi sanna mensklivhet äfven begreppet af hans sanna gudem givet. Kristus är nemligen ej blott en menniska som andra, utan menniskan, mensklighetens eviga, personliga medelpunkt, den, hvilken af evighet är bestämd att menskligt uppenbara Guds oändliga herrlighet, imnesluta Guds outtömliga frälsningsrikedom för verlden. Gud har i menniskan Jesus — timligt — fullkomligt förverkligat sitt eviga förhållande till verlden. I stället för gamla teologiens metafysiska förutsättningar om Kristi gudom måste en religiöstsedlia uppfattning af Guds uppenbarelse i Kristus göras gällande. Mellan honora och den himmelske facren var ett oupphörligt band af inner ligaste gemenskap; sambandet mellan hans ande och den öfversinnliga verlden var aldrig afbruten. Sålunda visar sig ock 1 evangeliet, att: Jesus ingalunda gjorde sig lik Gud, utan uppträdde som Guds o abud och sändebud; som gör hvad Gud bjuder och har den himmelske fadren till sin förebild. Han är medelpunkten för alla gndomliga uppenbarelser inom menskligheten; i honom är det största sammanfattadt, som Gud gjort för menskligheten:; ur honom har menskligheten, så länge nuvarande utvecklingstidehvarf varar, att hemta sitt högsta, renaste. ädlaste lif Men just derigenom, att han på sedlig väg blifvit detta, icke som en på jorden inkognito kring vandrande Gud, utan geuom arbete, strid. lidande och lydnad, har hans egendomliga Gudstf villhka blifvit ett sannt menniskolif. Som en lef: vande telning har han uppväxt ur mensklighe tens träd, är i ail evighet med henne oupplösligt sammanvuxen. Dess låghet och svaghet, dess ändlighet och smärtor har han burit; genom denna äkta mensklighet skild från Gud. är han med honom ett i sin andes höjd och djup; !y från otvan kommer anden. Visserligen kom Jesus ej redan vid början af sin offentliga verksamhet, ej heller plötsligt och på en gång. till full medvetande om sin messianska kallelse. Först sedan han tillvunnit den sudiska Messiasföreställningen en högre religiös och sedlig halt, var det möjligt att tillämpa den på honom sjelf. På denna höjd begriper hanl: sig sjelf som Guds son, som at Gud sjelf född och smord, som den sanne uppfyllaren at messianska idn, medlaren melian gudomlhgheten och menskligheter, den gudomliga viljans och kärlekens högsta personliga uppenbarelseorgan; det är en kristi gudom, som ej kränker vårt vetenskapliga tänkande, ej hvilar på metafysiska fikuoner, utan på historiska fakta, j grundas på dogmatiska maktspråk. utan på religiös-sedlig ertarenhet. Med ett sådant begrepp om Kristi gudom går ej heller något förlorat af hvad det tromma behölvet fordrar och som verkligt tjenar den uppriktiga tron. Mav undrar, att medeltidens skolastiker och sjuttonde seklets dogmatiker ej försökt en framställning af Jesu lif. Liksom Gud sjelf. den evige, oändlige. oföränderlige Guden kunde ha n historia, undervisas och upptostras. andligt och sedligt utvecklas, genom frestelse och strid wvöras till fullkomlighet. Hvad, enligt kyrkoläran, hos Kristus är menskligt. det är blott namr, ej person; hans personlif är rent gudomligt. Derför måste ock hans naturlif anta gu:tomliga egenskaper. Men Guds personlighet har sjelfart ingen historia. Den som derför står på kliga dogmatikens ståndpuvkt, måste, om han är konseqvent, ga hvarje försök till en historisk framställning af Jes lif; uppställande af en evangelie-harmonist:k, der hvar skiljaktighet med absolut våld utrotas, är det enda han kan astadkomma. Andra blott kunna åstadkomma en verkligen mensklig bild. Om försöken i detalj utfalla olika, mäste dock på det hela resultatet bli lika; Jesu historiska förstående måste deri verkligt. eftersträfvas. Jesu gudom är då hans personlifs enhet med den himmelske fadrens iif; en enhet, som i Guds ande lefver som en evig tanke, men historiskt måste förverkligas genom Jesu personliga sedliga arbete, strid och lidande, .död och seger. Det stela bokstafliga fasthållandet vid den kyrkliga dogmen är ingalunda utan våda för kristendomens bestånd. Det hotar att snart slå öfver i sin motsats, fullkomlig friskgelse från all kristlig tro. Hvarje försummelse kan här inom kort dra med sig de svåraste följder. Hvilken är då egentligen den afgörande punkren i kristendomen och kristliga hivet? Välicke den föreställning vi göra oss om Jesu person. Härmed har Herren ingalunda förbundit gemenskapen med sig och sitt rike. Attuppfylla Guds vilja på jorden, att fullborda hans verk (Joh. 4: 34), det var Jesu bekännelse enligt hans egna ord. För att ta del häri. behöfs ej att anta dogmatiska satser, utan att hängifva sig med alla andliga och sedliga krafter; ej bokstafstro på löda formler, utan andens och hjertats gemenskap med lefvande Gud. Denna tro hindrar ingalunda troheten i forskarens arbete Denne känver sig genom de mensk saga vilkoren för Jesu jordiska framträdande, hans utveckling. hans frestelser. strider och segrar, ej blott icke hämmad, utan han stöder sig just på ivad Kristus som menniska gjort, lidit och fullbordat. Au Gud, som sådan. förmär allt, derom var ej något tvilvel ensi gamla testamentet. Au menniskan är af Guds slägte och kan uppstiga oll God, upplyst at Guds vishet, välsignad af Guds kärlek, det har först i nya testamentet blifvit os8 uppenbart i Jesu person. Hade Jesus, om kyrkoläran förutsätter. såsom en blott gudomlig personlighet i menniskogestalt återlöst oss då hade menskligheten egentligen ej vunnit nå got nytt genom honom. Kyrkolärams Kristus en feofani ; den letvande protestantiska trons Kri stus är ett menskligt-historiskt faktum. Här nvilar kristendomens framud, tron på gudomlighetens verkligt lefvande närvaro i menskiioheten. Till Redaktionen af Aftonbladet! Aftonbladet för den 7 Augusti innehåller en