Aftonbladet – 26 augusti 1865, sida 2

gan om slöjdskolor inom länet, att inkomma med förslag om två stadsslöjdskolors ordnande jemte kostnadsför dertill. Lika ledes beslöts, att såsom bidrag till avö i ai fyra slöj en inom hvurje slå 1066 rdr 67 öre att med en till hvarje härad ärligen under tre år utgå. Jönköpings läns landsting anslog 150 rår årligen för fem år att till uppmuntrande ef undervisningen i trädgårdsodling utdelas åt nitska folkskolelärare. I Wermlands läns landsting väcktes förslag om en komitås nedsättande för att undersöka, huru folkundervisningen inom länet befunnes ordnad samt för att afgilva berättelse till nästa års landsting om de vid undersökningen vunna erfarenheterna, — ett slag, som landstingets ledamöter dock, mot all förmodan cch oaktadt det inom länet allvarligt erfarna behofvet af större verksamhet i och för undervisningen, afvöjde med den förklarimgen, att man borde afvakta verkan af de törordningar som nyligen utgått. Af de här anförda dragen ur de föregående landsiingens verksamhet i undervisungsväg torde visa sig, att, om äfven landslingen ännu icke kommit till fullkomlig insigt i allt hvad förhållandena inom värt land i detta fall af dem såsom landsting tordra, de dock redan gripits af aningar om vissa bestämda pligter som i detta tall dem åligga. Man kan vara ganska förvissad om, att de anförda dragen, längt ifrån att vara enstaka eller blott betecknunde för de här angifna enstaka länen, fastmer äro uttryck lör den anda, det medvetande af svenska folkets djupare behof, som lefver öfverallt inom landet. Det är nemligen väl bekant, att orsaken, hvarför icke dylika och ännu mer genomgripande förslog i förevarande tall blifvit I ala landsting väckta, är den, att man ännu icke kommit sig för? med mera omfattande förslags tramstållande. Man har trott sig icke böra komma fram med sina förnämsta öÖnskniogsmål, innan man hunnit göra sig i någon mån törtrogen med. det nya sjelfstyrelseverktyget och med medarbetarne vid dess begagnande. Man hur fruktat att genom ett förkastande möjligen ven yra d:ssa sina förslags om icke tramtid dock ögenblickliga framgång. Man har behöft någon tid på sig och någon erfarenhet för ait rätt lära inse, huru den eller den vigtigare frågan borde tagas. Derföre, och enda t derföre, hafva de många kämparne, som finnas inom landstingen för sund och stark nationell utveckling, hittills iakttagit en väntande ställning i afseende på den stora folkuppfostringsfrågans behandling i och genom landstingen. Eller . ? skulle den i Wermlands landsling i skolfrågan uttalade tvekan vara allmännare?... Skulle det verkligen på flera häll vårt land råda den åsigt, att man i fråga om upplysningens allmänna utbredande bör lägga urmarne i kors och vänta på frukterna af — förordningar, för att i en mer eller mindre atlägsen framtid af de sålunda på förordnivgsväg vunna frukterna sluta till om man har något alt sjelf göra i den tfråpan? Skulle det verkligen inom Sverge flin:s de som anse, att den stora allmänna uppfostrivgsfrågan i första hand bör at ?statsmakterna? behandlas, och att landstingen, — dessa den medborgerliga sjeltstyrelsens if den nyväckta medborgareandan ändtligen hildade organerna — sku Je först i efterhand med den frägan sig befatta?... . Nej — det kan icke vara så, är icke så. Afven i Gefleborgs läns första landsting 1863) drog man sig för att sjeltvilligt, sjelt-verksumt taga länets folkskoleväsende om hand. Men redan i det derpå töljande åre:s andsting 1864) visade sig, att tvekan i detta fall endast varit ögonblickets, ovanans, och män, som vid det törsta landstingets pehandlivg af det i frågan väckta förslaget yttrade sig deremot eller iakttogo försigtignetens tystnad, uppträdde vid andra årets ötverläggning i ämnet för detsamma med len öfvertygelsens värma, som den frågans stora allmänna betydelse icke kan undgå ut framkalla. Mon kan vara fullkomligt viss om, att andan är sådan i hela vart and. Det kunde väl sålunda synas vara obehöfligt att söka bevisa, hurusom folk?-skoan i första hand bör vara ett föremål iör len enskildes och de förenade enskildes nedborgerliga nit, dernäst för de sjeltstyrclsens Organer, som våxa tram hos tolken allteftersom de sjelfva växa i utveckling, och lutligen för staten såsom den der kan gifva cke sjeliva lifvet, men harmoniens större tyrka åt det sjelfverksamma folkets ansträngningar. Men då åsigterna i detta tall hitills icke n0g bestämdt uttalat sig, torde let icke vara olämpligt att åter med några ord v:dröra detta ämne. Hvad böra de enskilda och kommunerna nom en nation göra sjefra? . Hvad bör aten göra ?... Hvarje meaborgare borde hafra dessa frågor inom sig algjorda. Atmintone kan väl svårligen någon med kraft leltaga i allmänna värf utan att hafva en dessa frågor utbildad ötvertygelse. Tilimpade på undervisningsoch uppfostrings rågan — hafva dessa irägor i de olika länlerna behandlats allt etter den olika uppattning af dem, som folken på grund af irsprunglig daning, uppfostran, öden erhölit eller utbirdat. Svenska folket intager i letta fall en ställnivg, som, huru omtvistad len än må vara, sedd från olika synpunker, dock väl rättvisligen torde böra angifas såsom ett folks, det der under alla sina kiftan :e öden aldrig kunnat helt och ållet förlora den ursprungliga folkpligtänsla, som i sjelfstyrelsen har sitt mogade uttryck. Må sälunda den oegentlien såkallade folk skolan hos oss hafva rbållit sin form och sin verksamhet beämd och ordnad genom — förordningar, riarenheten har omsider kommit det i denna åsa länge slöumrande medborgerliga medatandet och nblotkänslan till hieln — Ach