Aftonbladet – 22 augusti 1865, sida 2

STOCEHOLM dens 22 Aug. Ett och annat ur folkskoleinspektörernas berättelser. Helt visst skulle det låta sig göra att i god tro och utan vanställning af faktiska förhållanden utkasta en rätt vacker, för den hittilldags allmänt gällande uppfattningen af folkskolans ändamål och betydelse tillfredsställande teckning af det svenska folkundervisningsväsendets nutida tillstånd och beskaffenhet. Uppgifter om mängden af olika slags folkskolor, om antalet skolbarn, om folkskolebudgetens summor, om föreskrifna minimi-kurser m. m. — hela detta officiella material skulle nog, skickligt sammanstårdt och belyst genom jemförelser med förhållandet i vissa andra länder och i äldre tider, kunna taga sig rätt bra ut och lända alla dem till trefnad och hugsvalelse, som af böjelse för lugn och ovilja mot allt ?bråk? med förändringar och förbättringar envisas att vara optimister och helst låta en tarflig verklighet bortskymmas af en leende blomstermålning. Det skulle, som sagdt, väl gå för sig, utan att man derför behöfde taga sin tillflykt till oärliga konstgrepp. Men den bilden skulle emellertid genom sin ofullständighet blifva osann i samma mån, som den vore vacker och täckelig att se uppå. Ett godt äro visserligen goda lagar och förordningar, ett annat, ännu bättre, är deras efterlefnad. Vi ha i en föregående uppsats om de högre folkskolorna antydt, att en flyktig bekaniskap med de nyligen utkomna ?Berättelser om folkskolorna i riket för åren 1861—1863, afgifna af tillförordnade folkskoleinspektörer? ej ingaf oss några särdeles noppfulla föreställningar om folkskolan eller något intryck af friskt lif och framåtskridande på folkupplysningens vigtiga fält. Sedan vi nu tagit närmare kännedom om ifrågavarande berättelser, måste vi sanningsenligt förklara ej allenast att det första intrycket befunnits riktigt och ytterligare befästats, utan ock att den bild af folkskolans tiltstånd, som i dessa två digra volymer berättelser träder oss till mötes, rentaf är ytterst nedslående. Vi böra härtill lägga den anmärkningen, att inspektörerna synbart varit lika måttliga i anspråk, som fogliga i omdömen. Vi erna efterhand meddeia några utdrag nr inspektörsberättelserna och göra i dag början med redogörelsen för Skara stifts södra inspektionsdistrikt, omfattande Källands, Wilske, Wäne, Åhs, Kullings och Redvägs kontrakter med tillsammans 52 pastorater och 96 folkskoledistrikter. Skolornas antal inom detta inspektionsområde är 135, hvaraf: 68 fasta, 36 flyttande och 31 småskolor. Om skolgången yttrar berättelsens författare, att den på de allra flesta ställen är mycket ojemn. Enligt pastorernas och skolrådens uppgifter skulle visserligen några skolor finnas, der antalet af de dagligen närvarande barnen uppgår till nära 80 proc. af de inskrifna, men 1 de flesta belöper det sig till blott 25 å 30 proc. Vid alldeles oförmodadt besök träffade inspektören i en sxola 13 närvarande af 100 inskrifna, i en annan 23 af 170, i en tredje 25 af 112,i en fjerde 15 al 170, i en femte 26 af 195, ja på ett ställe endast 3 af 70 inskrifna, och det ehuru resorna företagits å tider, då åtminstone ej hård väderlek kunnat anföras såsom hinder mot jemn skolgång. Emellertid finner sig inspektören föranläten att göra den anmärkningen, att den ojemna skolgången på sätt och vis är en lycka såväl för barnen sjelfva som för läraren?. Den anmärkningen är mindre besynnerlig, än den kanske vid första påseende förefaller. Förklaringen är denna: inom inspektionsområdet finnas fem skolor, der de inskrifna lärjungarnes antal öfverstiger 200, aderton der beloppet är mellan 100 och 200, samt tjugutvå, som ega mellan 80 och 100 lärjungar, medan med ett enda undantag på landsbygden ej finnes något enda skolrum, som efter sundhetslärans knappaste fordringar rymmer mer än 60; de allra flesta långt mindre. Så kunna t. ex. endast 33 lärjungar, med 160 kubikfot luft för hvarje, rymmas i en skolsal, der dock skulle finnas rum för 265, om alla inskrifna vore på en gång närvarande?. Vi gå till frågan om lärokursen; fullständiga uppgifter finnas ej, men följande data torde något så när förslå att gilva en allmän föreställning om saken. Bland 631 under de tre sista ären konfirmerade barn inom 5 skoldistrikter voro 422, som icke inhemtat det af folkskolestadgan föreskrifna minimum, och bland de sistnämnde hade 245 saknat all undervisning i biblisk historia, 97:i skrifning och 207 i räkning. Från 17 skoldistrikter meddelas, att af 1045 barn, som före konfirmationen ej inhemtat det s. k. minimum, 481 saknat undervisning i skrifning och 544 i räkning. Insigter ifolkskolans ämnen öfver minimum äro naturligtvis mycket sällsynta; så visar sig att de, som läst svensk språklära, utgjort ej fullt 6 procent, de som läst historia och naturlära resp. 19 och 16 proc. af det antal, som läst katekesen utantill. Katekesens utanläsning är sålunda — fortfar författaren — det som i folkskolorna förnämligast kommer i fråga. Och om beskaffenheten af denna katekesutanläsning få vi längre fram den anmärkningsvärda underrättelsen, att ?blott undantagsvis (i femton skolor) har undervisningen i katekesen behandlats på ett i det hela tillfredsställande sätt, eller så att lärjungarne, isynnerhet de mest försigkomne, kunnat enkelt redogöra för hvad de läst?!