Aftonbladet – 22 augusti 1865, sida 2

Hon såg beundrande på det gamla husets röda, venetianska murar. Gilbert, som låg i gräset, såg upp till den blåa himmelen, som i verkligheten var så långt borta, men dock syntes så nära, då de omgifvande föremålen icke underrättade honom om dess afstånd. Han hade icke något Carnoosie; det gamla slottet vid hafvet med dess kinesiska torn och gröna gård skulle måhända aldrig bli hans; men det omätliga hvalfvet öfver hans hufvud var hans, hvart han gick. Det var hans familjegods — vidsträckt skönt och blått. Jag är trött vid att vara här, sade Beatrice och sprang upp; tag mig på ryggen, Gilbert, och låt oss gå in och se på rummen.4 Lägg dina armar kring min hals. Håller du dig riktigt fast nu?4 Ja, spring nu — fortare, fortare, Gilbert!4 Och Gilbert sprang och bar henne rålunda till Carnoosie, och Beatrice uppgaf under hela vägen gälla skri af glädje och förtjusning. Friheten är ljuf i barndomen, men barndomen njuter den dock sällan. Föräldrar, lärare, den goda tonen träda alltjemt fram och säga: Det får du inte, eller, det ska du inte göra. Sednare böja vi oss under verldens ok för omständigheterna, och då bojor saknas, skapa vi dem skyndsamt med våra egna händer och bära dem med glad beredvillighet. Denna frihet njöto Gilbert och Beatrice i all dess fullhet. Mr Ray, Gilberts informator, blandade sig icke deruti, och miss Jameson var den hygeligaste och beskedligaste menniska i verlden. Vi få lof att säga åt henne att hon ber mrs Scot om nycklarne, sade Beatrice, då