Aftonbladet – 19 augusti 1865, sida 3

el ansågs för det sämsta då han mottog det, . men blef genom hans nit och energi inom . några få månader ett af de bästa. Hans ål generals karakter ingaf den unge kaptenen len varm, ja passionerad beundran. Moores -l ädla hållning, hans ridderliga anda, hans -I oegennytia och renheten i hans afsigter anFelogo beslägtade strängar i Napiers själ. Om vi ändå hade en sådan kung!? skref han till sin mor. Att förvärfva sig sin förebilds krigiska egenskaper blef nu målet för hans ungdomliga ärelystnad. De sednare följderna af hans högaktning för generalen blefvo ännu vigtigare tör honom och allI mänheten. Att taga Moores minne i beI skydd mot orättvisa beskyllningar var det I hufvudmotiv, som förmådde honom att Iskrifva historien om det franskt-spanska I kriget. j id början af sitt första fälttåg var I William Napier en af sin tids skönaste män. Hans gestalt, som mätte sina fulla sex fot, hade uppnått den högsta grad af manlig styrka, som är förenlig med vighet och behag. Hans Antinous-hufvud, som var omflutet af svarta lockar, hans örnnäsa, hans mun med de om fasthet talande läpparne Joch hans gråblå ögon, hvilka i vrede gniIstrade lika förfärligt, so de väl förstodo att uttrycka kärlek och skalkaktighet, gjorde honom till en afbiid af sjelfva krigsguden. Han red och simmade bättre än någon annan officer, hoppade sex fot höt och öfversvallade af ungdomskraft. Denne sköne man, som med passion beundrade qvinnorna, tilllät sig dock ingen af dessa förbindelser, hvilka hans tidsålder bedömde med största öfverseende, och förblef ren i sina tankar och hela sin lefnadsvandel. Vid bombarderingen af Köpenhamn hörde han de första kulorna hvina. Följande året (1805) följde han sitt regemente till Spanien och delade alla mödor och umbäranden under återtåget till Corunna. Endasi medelst en jacka och ett par linnebyxor skyddad mot kölden, försvagad af feber, utan skodon och med blödande fötter, släpade han sig fram vid sidan af sina soldater. I trots af denna bedröfliga erfarenhet öfvergaf han snart den lIusna plats säsom adjutant vid garnisonen i Dublin, som hans onkel, hertigen af Richmond, hade :kaltat honom, och följde sitt regemente till PorI tugal. På marschen till Tolosa insjuknade han i bröstinflammation, men då hen hörde att härens läge var i hög grad betänkligt, lemnade hun sitt ejuklöger, för att göra en folresa om åtta svenska mil till Oropesa, der han först lyckades få posthäst:r. Den ena drabbningen följde på den andra, och om hans sjukdom icke genast försvenn, sä glömde han den ätminstone. I slaget vid Coa, der Crawiord med en flod och endast en bro i ryggen hade att kämpa mot en II sexdubbelt starkare här, erhöll Willian Napier på slagfältet generalens tack, för att han med sitt kompani i den häftigaste eld så länge hade uppehållit fienden, att härens brutna led hunno att passera bron. Vid Busaco stredo fyra Napiers vid hvarandras sida, de trenne bröderna William, Charles och George samt deras kusin Charles, som sednare blef amiral. Alla fyra blefvo särade, William i låret. Med sitt sår och kikaren för ögat red han lienden så kallI blodigt till mötes, sm om han gjort en promenadridt. Ett ännu starkare modoch kraftprof var emellertid de fyra bröderna förbehål!et. Vid Masseuas återtåg råkade H2:dra regementet under en tjock dimma midt bland Neys trupper. Plötsligt höjde sig dunstslöjan från marken, och engelsmännen sågo sig på alla sidor omgifna af franska kulonner. Under öfvermaktens korseld blef regementet upprifvet, och William erhöll ett skott tätt invid ryggraden, medan en annan kula krossade armen på hans bro: der George. Hela nedra delen af Williams kropp var förlamad, och liggande under ett olivträd på en stenhög, väntade han döden af de framryckande fransmännen, då hans eget folk saknade och räddade honom. Den tredje brodren, Charles, kom i detsamma med en förstärkning och mötte en af grenar flätad, med en matta betäckt och af soldater buren bår. — Hvem är den sårade officern?? frågade han. — Kapten Nepier vid femtioandra regementet, med krossad arm.? — Derpå följde en ny bår. — Hvem är denne?? — Kapten Napier vid fyrtiotredje regementet, dödligt särad.? Charles Napier kastade en blick på sina båda bröder och skyndade bort, fienden till mötes. — Dödligt särad var William väl icke, men hans sår förorsakade honom oupphörliga qval, ty kulan kunge icke tagas ut och vällade honom alltemellanåt de förfärligaste smärtor. På såret följde en feber, som tvang den tappre officern, hvilken nu hade avancerat till major, att göra en permissionsresa till hemmet. På hösten är 1811 kom han till till England och den följande våren gilte han sig med Caroline Emilie Fuvx, en dotter till generalen och en niece till den store talaren. Han vaon i henne en följeslagerska genom lifvet, som icke endast utmärkte sig genom husliga dygder, saktmod och ett outtröttligt tålamod under de svåraste pröfningar, utan äfven gjorde honom oskattbara tjenster vid hans krigshistoriska arbeten. Endast henne lyckades det att dechiffrera en högst vigtig samling af franska bref i chiffer, hvilka annars hade varit tullkomligt obrukbara. Napier hade icke varit gift längre än tre veckor, då han skyndade tillbaka till hären Efter hans svåra blessyr hade lyckan öfver. gifvit honom; han utmärkte sig väl fort. farande, men blef icke vidare bemärkt. Hans stormning af La Petite Rhune i Pyreneerna var en af de skönaste bragderna under hela kriget, men ingen gjorde någon framställning derom inför öfvergeneralen. Uti Wellingtons sista stora drabbningar, mm Vv I