Aftonbladet – 17 augusti 1865, sida 3

natt, ett ljus brann på bordet, mrs Gordon var gången, och Gilbert stod i dörren och betraktade henne. Då han såg henne vaken, kom han in. Beatrice öppnade sina armar och sträckte dem emot honom, och då han kom fram och lutade sig ned öfver henne, tryckte hon honom lidelsefullt intill sig och började åter att snyfta och gråta. Han kyste henne, denna gång utan motständ, och sökte att lugna henne på bästa sätt han förstod. Hvad tjenar det till att gråta och vara ledsen? frågade han. Vi bli nu såsom bror och syster för hvarandra, och jag ska aldrig gå ifrån dig — du fruktade alltid att jag skulle gå ifrån dig — hvarför är du då inte glad? Beatrice ku de icke vara glad. Det oaktadt tröstades hon af hans ord. Hon log genom tårarne, ty hon höll mycket af Gilbert och det var mycket angenämt att tänka, att hon alltid skulle få vara hos honom. Han sade en mängd andra saker som lugnade hennes lilla plågade hjerta och satte sig slutligen ned bredvid henne och berättade henne en saga. Beatrice afbröt honom för att säga: Lofvar du att du aldrig går ifrån mig? tJa, visst gör jag det. Men om jag somnar, så går du. Gilbert log och sade att han ej skulle göra det. 4Så ge mig då din hand.t Gilbert gaf sin hand ät det nyckfulla barnet och forteatte sin berättelse. Långt förr in han kom till slutet förrådde Beatrices ljupa och jemna andedrag att hon ännu en äng hade insomnat. Men fastän Beatrices må fiograr höll honom endast helt löst, jorde dock icke Gilbert så som mrs Gordon vatte gjort. Han stannade hös henne täligt