Aftonbladet – 17 augusti 1865, sida 3

det andra, bibeln, och en kristlig filosof säger i våra dagar träffande: Den uppenbarelse, som. teologien åberopar, är ej den äldsta; Gud har förut uppenbarat sig i skapelsen, innan det kom till den uppenbarelse, åt hvilken vi hu egna vär Itro. Den nya uppenbarelsen är grundad på den gamla? (I. Ritter: E. Renan tber die Naturwissenschatten und die Geschichte, sid. 31). Äfven naturlagen är en uppenbarelse af den gudomliga verldsregeringen. Om naturen faller under synpunkten af en i sig sammanhängande ordning, så ligger deri intet hinder att jemväl i grunden återföra henne till en Guds omedelbara verkan. Den gudomliga verksamheten är ingalunda dergenom skiljaktig från den menskliga, att hon icke vore en ordningsenlig. Tvärtom — blott menskohandlingen kan urarta till godtycklighet; i den gudomliga återspeglas alltid det högsta förnuftet; den är derför ett uttryck at den ovilkorliga ordningen, ty Gud, andarnes ande, tänker ovilkorligen klart och öfverensensstämmsnde med sig sjelf, emedan inga fel, inkonseqvenser eller motsägelser vidhäfta hans tankar och rädslut, hvarigenom deras utförande kunde bringas i förvirring. Den, som antar möjligheten af en motsats mellan naturlagen oc Gudsuppenbarelsen, tar derför fel redan i sina första förutsättningar; just genom detta antagande såras den fasta och lefvande tron på den gudomliga verldsregeringen. Det harsin rotien föräckt otro. Det kan ha sin grundorsak blott i den föga fromma föreställningen, att Gud efter verldens skapelse lemnat henne vind för våg. Detta ) antagande hvilar sålunda på förutsättningen af en på Gud blottad verld. Verldsbyggmästaren låter verket gå på sin hals och har blott förbehållit sig att då och då hjelpa det stannande urverket till rätta genom öfvernaturliga torverk och att teckna ljusbilderna af sin allmakt och herrlighet på det profana verldslifvets nattliga grund. Den, som anser en sådan tro på Gud för den verkligt kristliga, tycks mig lika mycket såra det förnuftiga tänkandet som den sedliga känslan. Blott ett sådant uppenbarelsebegrepp är Gud värI digt, för hvilket hela naturoch verldsordningen framstår som ett uttryck af öfverensstämmande gudomliga ändamål, som uppenbarelse i ordets almänna mening. Den, som ger tillspillo denna naturoch verldsordningens enhet, han upphäfver sjelfva Guds enhet, grundvilkoret ej blott för I den kristna, utan för hvarje sannt teistisk religion. Der vårt begripande af naturoch verldsfenomenen upphör, der upphör ingalunda tfven deras lagenlighet, der börjar blott en högre ordning af den gudomliga verldsregeringen, som vi ej mer ha att begripa som naturordning, utan som uppenbarelselif: Dessa fenomen skola ofta undgå vårt förstånd, emedan vi ej finnä något likl artadt i våra nuvarande erfarenheter: men värt ji I medvetande intygar, att de i ordets högsta mening ro förnuftiga och ej kunna motstrida de I I oss bekanta Guds ordningar i verlden. Nu kan undrets förhållande till uppenbarelsen fastställas. Uppenbarelsen är undrets förutsättning. Som ett under betrakta vi hvarje Guds I verkan på naturoch verldsloppet, som ej kan begripas ur de oss hittills bekanta naturlagar. Skapelsen blir då det första af alla under, emedan verldens uppkomst är ur sina egna lagar I obegriplig. Samtliga Guds skaparkraftiga inI verkningar på verlden äro underbara, emedan de låta nya orsaker inträda i verldsgången och meddela menskligheten nya gudomliga krafter, som af oss derför som sudana ej kunta begripas, emedan de, utströmmande från allt lifs urkälla, nödvändigt öfvergå våra nuvarande ändliga begrepp. Derför kan ej återlösningsverket. återlösarens mn afklädäs all underbar bakgrund. och mäJtas efter den vanliga måtstocken af allmänt bekanta naturlagar. Men derför äro sådana underbara Guds skaparverkningar i verlden icke förnuftsvidriga eller regellösa; hans handling är aldrig godtycklig. I Den gudomliga verkningskretsen är såvida ingen obegränsad, som Gud, 1 allt hvad han gör, är begränsad af sitt egna väsens egendomlighet, som han aldrig kan göra något som vore ovärI digt hans helighet och herrlighet. Men godtycke vore under alla förhållanden Gud ovärdigt, emedan det saknade ändamål, således ock ett sedligt I och heligt ändamäl, såsom verldens återlösning J och förklaring. Som bekant, skiljer sig protestantiska ortodoxiens underbegrepp v sentligt från den katolskas. Romerska kyrkan snålas ej med undren ; i henne I ske sådana dagligt och stundligt, och det af den mest förvånande art. Hon har icke alldeles orätt i förhåiande till protestantiska ortodoxien. An-. tas en fång, att allt utan undantag är Gud möjligt, och att hans namn just genom sådana handlingar förherriigas, som stå i strid med naturordningen, så är all grund förhanden för det anta! gandet, att Gud skulle alltjemt visa sitt majestät genom naturordningens upphäfvande. Detta medel är ju ensamt öfrigt att visa hans makt på naturen och menniskorna. Och ju oerhördare unI dret, ju sällsammare Guds storhet! På denna ståndpunkt kunde man på sin höjd undra öfver, att Gud ej föredroge att göra totalt slut på naturordningen och styra verlden blott genom uner, Men den gudomliga verksamheten är dock vil ej Gud ovärdigare inom den oss bekanta naturordningen, än då den utom denna ej mer kan af oss begripas. Den som njuter den genom arbete vunna, af honom sjelf tillredda födan, har ej mindre orsak att tacka Gud derför, än den som genom omedelbar gudomlig åtgärd matas af englar eller korpa:. I bäda fallen är dock Gud den bögsta orsaken till den jordiska gåfvan ; allt hvad jorden frambringar. hvad vi kalla ?dagligt bröd, är dock genom honom föranstaltadt på ett i dess yttersta grund af oss icke förnymbart sätt. Derför är ock då, när Gud omedelbart skaparmessigt ingriper i verldens gång, som t. ex. särI skildt ögonskenligt vid kristendomens stiftelse, genom Frälsarens enstående personlighet, undret ej af sådan art, att det mäste föreställas alldeles skildt från naturordningens historiska grund. Guds nya, i sig obegripliga, ur det gudomliga llifvets och kärlekens oändliga fullhet fri.mgående handlingar, gripa ju in 1 em för menniskan redan bekant tingens ordning, och de upphäfva ingalunda denna, utan utbilda, utvidga, förädla I den, och böra just derför fattas blott som en I högre, den föregående lägre i sig upptagande ordning af det religiösa och sedliga litvet. Det finns just derför inga under af regellöshet och strid med naturlagarre, utan blott under af Guds ordning och frihet. Häraf inses, att undret, trots den för detsam. I ma egendomliga karakter, tfven jemväl måste fl ha en begriplig natursida. Så snart nemligen J den gudomliga verksamheten en gång trädt inom historiens område, och således naturinskränkninI gens; Så Upphör den att vara en blott öfvernaturI lig, ty såvidt den ingår i den ändliga verldens sfer, blir den tillika ock naturlig. t. Undret är för oss något öfvernaturligt, men ej i gamla dogmatikens mening, ty det är för oss intet onatvrligt. Det kan i och försig aldrig vara något sedligt tillfälligt. utan måste alltid vara symtomet af något högt religiöst. I följd häraf har undret sin eviga grumdkälla i Guds skaparmäktiga oändliga andelif. Hvarje andelif på naturen och verle