Aftonbladet – 17 augusti 1865, sida 3

Beztrice, eom ännu gret bittert, lät Gilbert föra sig in i det lilla kabinettet. Mrs Gordon följde efter dem. Beatrice, hvad fattas dig? frågade den stackars modren, som försökte att vara sträng och ock talade med en ofrivillig ömhet. Beatrices snyftningar afbröios endast af några få lidelsefulla ord. tPappa! — goda — älskade pappa! Mrs Gordon, som lutade sig ötver henne, ryckte till, som om hon blifvit stungen at en orm. Oförstånd:gt nog, ehuru fullt uppriktigt, hade hon ofta sagt Beatrice att hon icke ville gifta om sig. Hon skulle aldrig åt någon annan kunna lemna den plats i hennes hjerta som den aflidne dyre engeln i litstiden hade intagit. Det var knappast en månad som hon hade sagt henne det, och na hade hon lofvat att bli en annan mans hustru! I stället för att förebrå Beatrice, började hon gråta, medan barnet, ännu döljande sitt hufvud vid Gil berts bröst, fortfor att skakas aflidelsefulla snyftningar. Stackars lilla Beatrice! Detta är din andra stora sorg. Den första kom den aftonen, för mer än ett år tillbaka, då din far, som du kysste under hans sömn, lemnade dig för sex fots mull i Kensal Green och aldrig vaknade för att ännu en gång le mot sitt barn. Den andra stora sorgen har nu drabbat dig. Den moder som du hade älskat med en så öm, barnslig tillgifvenhet, hade satt dig tillbaka för den hatade fransmannen. Du lade hyende under hennes lilla ejelfiskbet, du var hennes lilla huspiga. Beatriee; du slafvade som en fullvaxen qviona, medan hon låg på soffan och gret som ett barn; men det hör till käriekens öde att någon ständigt måste gifva och sällan mottaga; att någon måste få mycket