Aftonbladet – 17 augusti 1865, sida 3

ned pv i RIKEN TYSKLAND. De seduvsie dagarnes telegrammer tyckas ådagalägga att de båda stormakterna verkli:s : ppnå någon slags öfverenskomg-holsteinska frågan, samt att r en väpnad konfikt för ögonblicket är sflägsnad. Men icke desto mindre är det änru långt ifrån säkert att den så mycket omtalade sammankomsten mellan monarkerna kommer till stånd. I hvarje händelse sku!le konung Wilhelm stanna i Gastein till den 17 Augusti, emedan han vid en nyligen bållen stengetsjagt blifvit lindrigt så i ena ögat. Händelsen hade inträffat derigenom, att en jägare räckte laddad bössa, efter det konunhonom en n gen nyss afskjutit sin egen. I detsamma vände konungen sig plötsligt om och stötte dervid emot bösspipan, som tillfogade honom ett lätt sär. Augsb. Allg. Ztg meddelar i ett telegram från Wien, att hr Bismarck fordrat att mellanstaterna i händelse af ett krig skola iakttaga en våpnad neutralitet, samt att mellanstaterna, som icke utan skäl frukta att inblandas i konflikten, med ifver förnya sina mäklingsf k. Om denna underrättelse är sann, så k den först och främst ett klart ljus öfver den rörelse som på sista tiden uppenbarat sig i mellersta Tyskland och visar för det andra, att det verkligen varit fråga om allvarsamma eventualiteter. För öfrigt är det klart, att Preussen i händelse af krig måste fordra neutralitet från mellanstaternas sida, emedan det i motsatt fall skulle tvingas till en militärisk occupation af hela Nordtyskland. ITALIEN. Banditväsendet på BSicilien, som starkt florerade under loppet at våren, har fått en svår stöt genom tillintetgörandet af Fricanos band. En korrespondent till Iadep. Belge lemnar följande lifliga berättelse derom: Fricano var ett verkligt gissel för landet: han injagade en allmän fruktan, och det var derför omöjligt aft upptäcka honom. Bönderna påstodo att de icke kände honom, och då de fågo honom, helsade de på honom med star vördnad och kallade honom Don Peppino. Fricano stod, som sagdt, icke att finna, och befolkningens fruktan för honom var så stor, att sockenrådet i byn Altavilla vid Term.ni hade afgifvit den förklaring, att icke en gåvg huns gripande skulle vara i stånd att lugna någon, att ingen skulle vilja uppträda mot honom såsom viltne. Nu, då han är död, spar man bonom icke och tillskrifver honom alla möjliga brott. Banditväsendets egentliga medbrottsling äricke bourbonismen, utan okunnigheten, fattigdomen och fruktan. Fricano hade redan länge trotsat alla eftersparingar. Man visste icke hvarest man skulle söka honom, ehuru man antog att han måste befinna sig itrakten af Termini, iy banditerna aflägsna sig sällan från sin hemtrakt, der de ha slägtingar och äro fruktade. Man anställde derför en form lig klappjagt på Monte-Corvo, der man trodde att han skulle tinvas. Kapten Gustinelli, chef för ett kompani skarpskyttar (bersag lieri) och major Stefani förenade sin styrka och bildade först en kedja, som vid gryningen omringade bege. Klockan half sex på morgonen nådde solduterrs teppen utan att ha upptäckt något; men ru fann man trenne kappor, som vor va; ma: egarne deremot voro försvunna och H således misslyckad. Soldaterna att med förargelse uoträda återtåget, då af dem plötsligt upptäcker ett en klippa och innanför hälet ett par blixirande ögon. Han gjorde genast allarm och störtade fram till hälan, men bötade för sin oförsigtighet med sitt lif, i det ett gevärsskoit sträckte honom till marken. Flera skott lossades från hälan och ännu en såldat blef sårad. Nu kommenderades halt, hålan omringades, och klippan, som dominerade densamma, besattes, så alt skurpskyttarne kunde skjuta inuti öppningen. Bunditerna uppmanades SNI IRS ÄRE KER son ADA BADA ARA AG AT